0 Läs mer >>
Mina högt ärade och kära funktionärer; tack för att ni ställde upp på helgens drifting-arrangemang! Ni kan inte ana vad jag leeeeed när jag inte kunde träffa er i helgen som gick... Jag kände mig veeeeeerkligen liten och nerstämd när jag obarmhärtigt gled ur tillhörighetens vänliga hand.
 
Jag saknade er under timmarna som passerade i slå måtion. Jag tittade på molnen och önskade att regnet skulle hålla sig i schack under hela träningen och tävlingen så ni skulle slippa bli regntunga. Jag tänkte myyyyyycket på er!
 
Hoppas era dagar på Sturup Raceway blev perfekta!
 
Det är betungande när ens kroppsliga blamage sätter en sketen STOPP-tecken-beklädd stolpe framför ens ögon. Jag vill sparka ner den med en bakåtvänd klackspark, trampa på den så den kommer ner under lerpölens sura yta och knäcka stolpen så att ingen spikar upp fler tråkighetsskyltar på den!
 
Suck...
 
Astma orsakar inte endast syrebrist, lungpip, rossel, hosta och slem; för egen del så tillkommer det även ett paket med oönskad ångest när jag inte får tillräckligt med luft (det känns ju som om det ligger en gråsten av jätteformat ovanpå bröstkorgen när man utsätter sig för sådant man inte tål).
 
Jag klarar bland annat inte av driftingrök.
 
Får jag inte luft så får jag helt enkelt panik; och inte nog med det. Även ångesten påverkar andningen negativt, eftersom den leder till att man andas snabbt och ytligt. Det blir liksom en ond cirkel när skitet väl triggas igång.
 
Det är så himla tråkigt.
 
Jag vet att aaaalla förmodligen har något slags kroppsligt problem att dras med; kanske någon smärta som kruxar till allt eller något ben som kanske lägger krokben överallt. Ofta lär man sig hantera bekymmerna genom olika strategier, men för min del tycker jag det är svårast med just andningen.
 
Det känns ungefär som om man befinner sig delvis under vatten när det är som värst; tur att det finns läkemedel som underlättar.
 
Men vad gjorde vi under helgen som gick då?
 
 
 
Jag var tvungen att köpa ett nytt keyboard inför den kommande helgens spelning; den gamla Yamaha-n börjar krångla med tonerna. Det är väldigt jobbigt när man står och spelar och så saknas en del av tonerna på de tangenter man trycker ner.
 
Fyyyyyy alltså! Och tänk då när det hände mitt under midsommarfesten plus under invigningen av en dansbana! Deeeeet var jobbigt (och det var ju inte någon släktträff det handlade om)! Jag är dock inte helt säker på att gästerna hörde fenomenet (ifall de pratade och skrattade), men jag hörde det sjääääälv; och det räcker ju för att det ska framkallas en våg av inneboende kyla samt piggar på hela utsidan av ryggen och ovanpå bägge armarna.
 
Hutter och ruttna kanelbollar!!!
 
Jag blev liksom rädd för att det skulle hända igen... och det vill man ju synnerligen iiiiiiinte. Det ska ju uppstå musik mellan öronen och inte en massa problem i jätteformat. Och ve och fasa; tänk så hade det blivit alldeles tyst i högtalarna!!! Yamaha-n hade ju kunnat själv-dö. Och vad skulle jag ha gjort då?!! Detta händelsförlopp ville jag till varje pris undvika; därav vårt jagande efter ett nytt instrument i helgen.
 
Baaaahhh!!!
 
 
Men det jag däremot viiiiiill ska hända är att jag ska få träffa er igen. Jag hoppas därför vi ses på nästkommande träning eller på nästa arrangemang; d.v.s. på Sturup Runt. Jag längtar automatiskt tills dess.
 
Nu ska jag gå in och öva på den nya keyboarden! Rooooooooligt! Mycket nytt att lära gällande det tekniska!   :))
 
Örk; jag tycker inte aaaaalls om bruksanvisningar! Det är däremot sköööööönt när det ligger nerpregat en hel bunte med dem i den tillhörande pappkartongen (det brukar ju medfölja en per språk), eftersom jag med gott samvete kan kabuscha ner dem i soptunnans tidningspappers-fack utanför själva husknutan.
 
Bara precis BÄÄÄÄÄÄÄÄÄMM liksom!
 
 
Kramar ifrån Alex; keyboardist.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Svedala Motorklubb = ...

0 Läs mer >>
Hej på er allesammans!
 
Till att börja med vill jag tacka alla er funktionärer för samarbetet under gårdagens racing-träning! Ni gjorde ett fantastiskt jobb, och vi hade veeeeerkligen tur med vädret!
 
Yey!
 
 
Snön lyste dessutom med sin galanta frånvaro, vilket innebar att vi alla slapp köra hem för att skotta tung blöt-snö på både uppfarten och framför ytterdörren. Det hade i alla fall inte jag orkat efter att ha stått rakt upp- och nervänd i tre timmar på rakan.
 
Puhhh, vad sköööööööönt! (Jag har hört att man ska vara tacksam för det lilla)   :))
 
Man kunde helt enkelt köra direkt hem till det behagliga soffhörnet, beblanda sig med ostbågarna i chipsskålen och kolla på en Bruce Willis-film efter den underbara träningen (nu lät det precis som om vi alla var där och joggade och lyfte skrot i hela tre timmar! Tihi! Det är bra att det heter träning. Det är ju modernt att träna).
 
Tack förresten även till alla er som fyllde banan med härligt motorljud, underbara dofter och snygga bilar!
 
 
 
Jag vet inte om någon av er såg det knallröda lilla flygplanet som cirklade runt ovanpå himlen hela tiden; själv undrade jag automatiskt om han hade tappat landningsstället i skoböjsen så det var därför han inte vågade sig på att försöka landa någonstans. Han cirklade ju runt ovanpå oss hur länge som heeeeeelst!
 
I sådana fall är det tur att hjulparet inte damp ner i huvudet på nååååågon av oss!
 
Knisterknak, schwischhhhhh och kabaaaaang!!!
Sicken tur vi hade!
 
 
 
När det gäller den kommande helgens arrangemang är det endast drifting-träningen och -tävlingen som går av stapeln, eftersom det blev för få anmälda till racingen. Det är verkligen synd, då det skulle vara otroligt roligt att se Legends ratta runt som små pigga, ettriga bin. Det skulle även varit roligt att kunna klappa i händerna för klubbens förare under deras ivriga färd i svängarna på vår utomordentliga Hemma-bana.
 
 
 
 Men det är så det blir ibland!
 
 
 
Det tråkiga är att den förbannade astman sätter en djääääkligt ful prick i mitt protokoll...
 
Suck...
 
Jag kan därför inte komma, men som tur är har vi några andra saker som behöver göras.
 
 
 
En sak jag undrar över är var Mikael Fromberg kommer att rulla iväg med sin husvagn någonstans; för han kan inte heller närvara till helgen. Jag minns att det är väldigt skönt med just husvagnsboende, eftersom man slipper kraven, slitet och skitet man måste göra hemma.
 
 
 
 Positivt:
1. Man dammsuger minigolvet med en skrotdammsugare (man vill ju inte förstöra den man har hemma), och kan därför skylla på den om man har missat lite damm och skit i något hörn; eller mitt på golvet för den delen. Skrotdammsugaren slukar ju definitivt inte skit lika effektivt som den som står kvar oönskad, kvarlämnad samt inpregad i hörnet därhemma.
 
Helt enkelt perfeeeekt (läses med ett muntert leende och en vinnargest med händerna sammanlänkade i luften ovanför)!
 
2. Borden sitter fastskruvade; och så gör även de medhavda sofforna. Det innebär att ingenting kan rulla runt och överallt när man råkar köra ner i ett hål som någon har glömt att asfaltera bort.
 
Vääääldigt bra.
 
3. Skåpen sitter rejält uppskruvade på väggarna, vilket gör att man inte välter ner dem när man reser sig upp ur soffan och råkar slå huvudet i ett av dem med en djäkla smäll. Det enda som händer vid de tillfällena är att man håller på att svimma av yrseln som uppstår av smärtan ovanpå huvudet och av att sikten skyms på grund av att blodet rinner ner i ena ögat.
 
4. Spel i stoooorpack är alltid bra att ha; Yatsi, Fia, Schack, UNO, SkipBo och så en kortlek att använda till bland annat Gin och Rummy. Jag älskar spel. Det tråkiga är när någon promt måste gå och lägga sig samtidigt som man spelar tärning på det fastskruvade men eländiga bordet. Det blir liksom kabaaaaang varje gång man kastar tärningarna på det.
 
Uuuuusch (läses med huttrande gåshud på armarna och en kall ilning längst ryggraden).
 
5. Husgeråden är väldigt praktiska eftersom de är tillverkade av renaste plast. Ingenting går liksom sönder när man råkar tappa omkull det ovanpå golvet eller i marken som finns på vägen bort till DISK-stället på campingen.
 
6. Tältet är fint att ha när det regnar och när man är många som vill sitta och spela spel på det medhavda trädgårdsbordet av plast. Det negativa är att ljudet av tärningarna då även sprids till de omkringliggande husvagnsinnehavarna. Vissa av dem ska ju tvunget stiga upp innan Hin Håle har plockat på sig skorna, eftersom de ska på på upptäcktsfärd redan klockan fem på morgonen och därför inte alls är intresserade av det omtalade tärnings-kabaaaanget.
 
Hrmf...
 
7. Stolarna räcker konstigt nog aaaaaalltid till alla på campingen. Det verkar som om alla har en medhavd stol, vilken de automatiskt släpar med sig när de ska på besök hos någon av grannvagnarna.
 
Det är en oskriven lag och inneboende sed.
 
8. Kläderna pregar man in i ett miniskåp (försäljarna kallar det galant för Garderååååååb), vilket är beräknat för minst fyra personer (???). Det som är aaaaaaallra konstigast är att man skiter i att kläderna blir skrynkliga i det extremt trånga utrymmet.
 
Ingenting gööööööör liksom någonting i en husvagn; livet är så mycket enklare när man bor i en sådan.
 
9. Skithuset har man med sig överallt så man kan gå dit när man än vill och känner för det och det tränger på för mycket för att man ska kunna avvakta till nästkommande STOPP; vilket brukar infinna sig 500 meter framåt, om man räknar fågelvägen.
 
10. Ölburken står likt en dallrande hägring på bordet bredvid. Man får inte öppna den förrän det omtalade tältet står rätt och på plats. Innan dess förtär man ingen alkohol, eftersom det i annat fall finns risk för att man placerar tältet ut och in eller upp- och nervänt.
 
11. Man känner frihet och glädje inombords när man har huset med sig på hjul och kan se det i den medhavda backspegeln. Och varför gör man det? Jooooo:
 
Man har ju lämnat alla måsten bakom sig; oljeröret som träcker, de oönskade räkningarna, dammet på videon, soptunnan som osar så djävligt, den förbenade gräsklipparen som grannen använder sig av dygnet runt och ogräset som inte har något som helst annat för sig än att växa så att eländet knakar och går på.
 
Örk.
 
 
 
Tankarna (på Huvudkontoret) svindlar sig automatiskt vidare till maten som ligger härligt kall i den minimala husvagns-kylen; byggd för så lite som:
 
1. en stycken ketchup i engångsförpckning (vilken knappt går att bryta sig in i för även den som är van) +
 
2. en liters-förpackning med mjölk (vilken egentligen är halv eftersom man redan har druckit upp resten och därefter har vikt ner kanterna på tetran för att den inte ska ta upp lika stor plats. Silvertejp kommer väl till pass här, eftersom man inte vill att det ska bli mjölk i hela kylen när man tvärbromsar eller tar ut svängarna ordentligt och i alltför snabb fart) +
 
3. en mini-köttbit tänkt för en icke-storätande person +
 
4. en liiiiiten dessertost (vilken kanske går att få en skymt av ifaaaall man orkar vricka och lyfta lite grann på ytterkanten av mini-köttbiten) +
 
5. ett fjärdedels paket bestående av beprickad Sjösala-korv (vilket ligger lika hårt ihoprullat som en rulle bestående av inget mindre än oönskade tjugokronors-sedlar) samt
 
6. en näääästan tom tub innehållande den majonäs som kvarstår efter att man tryckte ut resten i slasken (för att tuben skulle kunna gå in i gattet meeeellan tetran och ölburken (som inte gick att pressa in alls; trots att burken blev ofrivilligt knycklig av det stora påtrycket).
 
 
I frysfacket ligger det förmodligen fem och halv styckefrysta hamburger-skivor, eftersom det inte går att trycka in fler; gör man det blir de till en helt fyrkantig köttfärsklump, vilken man kan använda till limpa istället ifall man vill.
 
 
 
Negativt:
1. Teven är minimal, men det gör oftast ingenting eftersom de flesta tycker att husvagnslivet samtidigt innebär att man tillfälligtvis har glömt vad en teve är för någonting. En husvagn = utomhusvistelse.
 
Bahhh, enligt mig. Jag gillar teven alla dagar på året. Jag menar; regnar det är ju teven åtminstone jättebra!
 
2. Spisen är bra men ändå negativ eftersom den går runt på gasol. Jag är extremt rädd för den sortens spisar. Tänk så exploderar hela skiten?!!
 
Då har man lagt ner en massa jobb på att laga mat i onödan, eftersom den då ligger utspridd över alla de andra husvagnstaken. Och tänk vad arga ägarna blir om de råkar ha takluckan öppen och samtidigt upptäcker att det rinner ner köttfärssås på dem ifrån ovan?!! Då är det i alla fall bääääättre ifall det regnar köttbullar på dem.
 
Jag hade inte velat vara i närheten när de skulle leta upp den ansvariga! Och inte hade man kunnat gömma sig i sin husvagn; den vore ju som bortblåst på grund av gasol-smällen.
 
Och tänk vad campinginnehavaren hade gormat och gått på! Det hade ju blivit en krater efter smällen!
 
Nä; jag gillar iiiiiiinte den sortens spisar.
 
Aaaaalls.
 
3. Dammsugaren är bra att ha, men det blir äääääändå grus och gräs överallt.
 
4. Skorna står utspridda i ett jämnt lager överallt i tältet utanför. Det som är bra är att man slipper ha dem stående inne i vagnen; det negetiva är att man måste vada genom dem och att det finns risk för att man ramlar raklång och framstupa över dem.
 
5. Toaletten på campingen är bra när man vill undvika sin portapotti vid läget "Fullproppad". Det negativa är när man ska ta sig till toaletten mitt i natten och det är som mörkast. Jag får för mig att det finns bovar överallt och att de vill jaga och hugga ner just mig.
 
6. Duschen på campingen innehåller ibland inget varmvatten eftersom det händer att Någon Annan har tagit slut på det. Det tråkiga är när man har pregat i låtsas-pengarna (de man köper för att duscha sig eller tvätta bilen), eftersom det inte finns någon ånger-knapp att trycka ut dem igen med.
 
Baaahhhh, vilket slöseri....
 
 
 
Det är tur att det återstår två stycken träningar plus Svedala Motor- och Veterandag den 27 augusti och rallyt Sturup Runt den 2 oktober! Det innebär att vi kommer att ses snart igen!!!
 
Taaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaack och lov för det!
 
 
 
Kramar från Alex; skoböjsare
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

På drift i helgen

0 Läs mer >>
...är det min själ ingen som jagar efter. I sommarperioden blir man inte aaaalls särskilt lycklig när man lyfter på locket och upptäcker att en stor del av insidan av soptunnan fullkomligt kryyyyyyllar av små kringlande minimaskar.
 
Fyfaaaaaaaan, rent ut sagt.
 
De äggskalsfärgade Små-Maskarna gillar att man sorterar matsopor i ett eget fack; det underlättar ju för dem när de är hungriga och vill besöka det välluktande snabbköket kallat "Mask-erade Paradiset".
 
Huäääää!
 
Det som jaaaaag funderar mycket över är vad som händer med all borttvättad mask när de har spolats ut i en mindre delikat hög på gräset. Döööör de av trycket på vattenkaskaden? Eller irrar de runt för att leta upp nästa stinkande plats att begrava sina äckliga nyllen i?
 
Och vad händer om man går barfota i gräset dagen efter den stora rengöringen? Ligger de kvar på samma ställe om man tittar noga? Kommer de att krypa upp på ens fötter, för att därefter slingra sig vidare upp i urskogen som växer på underbenen? Och vad består deras (skrov)mål i sådana fall av?
 
Jag blir alldeles piggig när jag tänker på det! Det är ett skräckscenario.
 
Och vad är meningen med det hela? Ja, jaaaag vet inte. De har nog bara eeeeen funktion i sitt liv, och det är att äta så mycket som möjligt för att de ska bli tillräckligt saftiga inombords när gråsparvarna behöver ett skrovmål frampå eftermiddagen.
 
Hu vale; Små-Maskarna ser iiiiinte för fräscha ut.
 
Men vad kan man då jaga efter istället?
 
 
 
Jo, man kan till exempel jaga efter den perfekta sommaren, sötaste jordgubben, högsta surfingvågen, snabbaste karusellen och moppedicken, mustigaste moroten, bästa gaspedalen, största klädrean, blodigaste steken, minst jordiga rädisan, majskolven med flest korn draperade kring sig, mastigaste glassen någonsin (välbeströsslad), de vassaste armbågarna eller det absolut rödaste äpplet i affären.
 
Vet man vad man vill ha är allting lättare.
 
Men glöm för all del inte att njuta av sommarens smörgåsbord! Det innehåller lite av varje:
 

1: mååååååånga grillade körvar i brö´; plus den omtalade Flinta-steken ifall man tvunget måste begapa sig över det som härstammar från dinosauriernas tid.

 

2: välgörande skogspromenader; inklusive medhavd jääääääääättestor matSÄCK (det är bra ifall man kommer ihåg att plocka med sig servietter då det vid sörplande av kräftor finns risk för att hakan blir nersmetad.

 

Och prata inte om cocktail-tomater som man stoppar in odelade i munnen; innandömet duschar ner exakt aaaallt man har framför sig när man inte kan stänga igen truten helt kring dem när man ska bita ihop.

 

Bara kabuschhhhhhhh, alltså!

 

Men delar dem gör i alla fall iiiiiiiiiiiinte jag; de är ju godast i helformat. Det bästa är när man har en hel ask full; därav behovet av de omtalade servietterna. Man kan hålla en serviett framför tomat-inkastet för att förebygga att man måste slänga ut mattorna för jämnan.

 

Jag brukar köpa storpack; de innehåller minst 1000 servietter/paket.

 

Servietterna är även bra att ha om man har gett sig på en befettad kotlett och samtidigt upptäcker att fettdalken är ovanligt bladdrig. Jaaaag tycker inte om det bladdriga alls, och det är servietten kommer väl till pass; man kan vända ut eländet i den utan att exakt alla ser vad man har för sig.

 

Örk.

 

När jag gick i lågstadiet löste jag problemet med den befettade kalopsen genom att släppa ner fettbladdret i mjölkglaset; jag ville ju inte att dalken skulle synas när jag skulle kasta resterna framför VAKTEN (huvale).

 

VAKTEN tyckte inte aaaaalls om att man kastade några rester nåååågonsin.

 

Jag var dock tvungen att göra som jag gjorde för att undvika att klökningarna skulle övergå till rena spyor överallt. Ingen gillar spyor som befinner sig just överallt; speciellt inte om de försvinner ner i dolda skrymslen och vrår.

 

Det osar så djävligt även efter en tid...

 

Ingen gillar ens när man spiller ut ett pyyyyttelitet glas innehållande väldoftande jordgubbssaft; förutom möjligtvis myrorna, eftersom de gillar aaallt som är välbesockrat. De är inte särskilt glada för osockrat, eftersom de föredrar en spets på tillvaron.

 

Och vem gör iiiiinte det? En tillvaro utan spets och guldkant skulle inte aaaaaaalls göra mig glad.

 

Tänk dig ett Tivoli utan en rund, stor och platt polkagrisklubba! Eller en julskyltning utan ett glänsande, knallrött och kanderat äpple! Eller ett stort, öronbesatt glas uuuuutan någon immande kall bir i sig! Eller ett wienerbröd utan antingen en klick gult eller en plodd sylt. Eller en clown utan någon röd näsa.

 

Eller en berg- och dalbana utan tillstymmelse till fart; eller vändningar utan knorr på; eller halvdana gaspedaler som inte alls gör rätt för sig.

 

Jag menar; vad skulle deeeeet vara för liv att leva?! Nääää, tacka vet jag välgörande attiraljer som just skogspromenader. Och de kostar inte ens någonting; speciellt inte när man bor mitt i skoböjsen.

 

3: ljumma havsvindar som burrar runt i håret och gör att allting smakar sandstrand.

 

Sanden lirar även runt mellan tårna och har en förmåga att skava som bara den; men det gör ingenting när det är sommar. Allting är lättare då; speciellt eftersom man slipper skotta snö.

 

4: gräs som killar, sticks och ger fästingarna en autostrada som leder rakt upp till platsen kallad Ankel. En icke önskvärd sak är att man återfinner de oönskade resenärerna på diverse orter som de tycks favorisera; de gillar ju framför allt veck, håligheter, ögonlock som inte är stängda, varma och fuktiga platser (krävande djäklar).

 

Jag gillar inte att de suger sig fast vid folk likt iglar, tar vad de vill ha tills de ramlar ner på mattan med ett pladask (eftersom de ätit sig typ sju åtta gånger så stora) och har ett huvud som ofta ramlar av när man ska plocka bort skräck-vidundret.

 

Smörgåsbordet innehåller så mycket mer än bara dessa fyra saker, men jag vill inte begränsa era möjligheter att upptäcka godsakerna på det.
 
Det finaste med sommaren är att man kan vara ute utan att frysa sig halvt ihjäl; det är också lättare att spela brännboll och leka stojigt. Ingen tycker om att man gör dessa saker inomhus. Aaaaaalla är alltid rädda om fönsterna.
 
En gång i tiden brukade jag cykla på en enhjuling inomhus; det kändes säkrast eftersom jag inte ville vingla omkull framför några bilar. Aaaaaalls.
Jag tycker om att göra annorlunda saker; det känns mer skrattfyllt då.
 
Liksom.
 
Jag har märkt att ni tycker om mig ändå.
 
 
 
Vad konstigt det känns när det är en månads uppehåll från racingträningen! Ni lyser veeerkligen med er frånvaro. Det galanta är att vi möts igen.
Det är toooomt utan er.
 
FORTSATT GLAD SOMMAR!
 
 
Kramar från Alex; skrattströsslare.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Maskbelagda soptunnor...

0 Läs mer >>
Under förra racingträningen var det precis som vanligt flera varianter ur fordonslägret som pinnade runt som fullblodiga jehu på Sturup Raceway. Det är alltid en glädje att känna fartvinden i håret när bilarna galant puttrar förbi.
 
 
 
Bo Tavell rattade sin Ariel på bästa sätt, och gjorde vad han kunde för att blåsa bort från de övriga som befann sig på banan. Han for fram likt en blixtrande virvelvind, och jag kunde inte aaaalls låta bli att undra hur det skulle kännas att få sitta i stolen bredvid en pytteliten stund.
 
Hmmm.
 
Skulle jag gapskratta, gallskrika, storböla, sitta stel som en pinne eller rent av tappa andan längst bankanten?
Ja, det vete hundan; jag vet aaaaaaldrig hur jag reagerar.
 
En sak vet jag dock; det bääääästa är att hålla sig ifrån det sväljande djupa sätet, eftersom jag nog skulle bli ett vrak efteråt. Upplevelsen skulle antagligen göra att jag skulle vilja sälja allt jag äger för att köpa på mig en egen bil att flänga runt i på banan med (jag känner mig själv); men veeeeeem in i hällskotta ska då vifta med den gula eller rutiga flaggan?
 
 
 
Jag menar; vem skulle tacka nej till att få vina omkring i denna sportiga minicooper?! Det fattar väl vem som helst att jag skulle ha ett galopperande hjärta uppe bland halsmandlarna om jag fick glida ner bakom den säkert välplacerade miniratten! Inte skulle jag klara av att iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinte trycka gasplattan till bonns!
 
Jag minns (för länge sedan) att jag och JM fick lov att provköra varsin fyrhjuling under fem varv (baahhh, vad lite...) i sakta mak runt banan (inför en tävling).
 
 
 
 
Men vad faaaaaaan?!
 
Det begriper väl veeeeeem som helst att det inte går att köra i sakta mak på en mooootorbana! En sådan bana påminner inte aaaalls om en vanlig landsväg. Först gör man förstås vad man kan för att hålla sig till de uppsatta reglerna, men efter en minimal stund blir allt tyvärr betyyyyyyyyyydligt svårare:
  • pulsen gaskar upp sig och bultar runt i de medhavda öronen
  • hjärtat pumpar på i allt raskare takt, och man känner hur kinderna blir knalliga p.g.a. det höga blodtrycket
  • blodkärlen ovanpå händerna ser ut att bli minst tre gånger så tjocka
  • andetagen vrids upp till ett större antal
  • energin pulserar runt i hela djäkla systemet, och gör så man bara vill iväääääg och inte alls har någon lust att sitta stillastående
  • ögonen fokuserar bliiiiiiiint på den magiska horisonten
  • vinnar-geisten och plattan-i-mattan-syndromet vrids igång per automatik
  • ökad bevätskning gör att händerna klistras fast runt vrid-organet (för att man inte ska tappa greppet)
  • matsmältningssystemet slutar fungera, vilket innebär att hungern försvinner
  • tarmarna gör ett uppehåll, vilket automatiskt leder till att man inte behöver något dass där och då
 
Som sagt; i sakta mak går det definitivt iiiiiiiinte att rulla runt ovanpå en motorbana. Nej, inte alls, för där är det "gasen i Bonn" som träder i kraft. I detta fallet rörde det sig om ett medhavt gashandtag.
 
En sak jag automatiskt tänkte på var att det borde ha funnits backspeglar monterade på fyrhjulingarnas bägge handtag. Man kan inte hjälpa att man vill hålla koll på andra fordon ovanpå banan. Det sker liksom automatiskt, eftersom man har en inbyggd vilja att ramla över mållinjen före de andra.
 
Märklig sak det där.
 
Jag älskar bland annat fullt ös, roligheter, skrattmanicker, spontanitetiska situationer (fast de ofta gör ont), kexchuckela, korv med brö´, Mr Bean, annorlunda attiraljer, klä ut mig till vad som helst och verkligen spela figuren, hundar, lakrits, köttfärslimpa med potatisar, lingon, sås och svamp, lugn och ro när jag behöver det, spela keyboard, skriva och läsa brev, böcker och berättelser, umgås med familjen, köra bil, vara bland er, se på film, vistas hemma, fixa i trädgården, vara bara mig själv och så sist men inte minst; min favoritblomma är inte rosor utan vita liljor; vilket aaalla brukar tycka är konstigt eftersom man brukar ge dem till de som har gått och dött.
 
Men de luktar ju så himla gott och har ett majestätiskt utseende!
 
 
 
Förresten; racingträningen den 5 juli är inställd eftersom banan är hyrd av porsche! Men hjärtligt välkomna till alla andra arrangemang!
 
Tack för hjälpen i tisdags!
 
 
Kramar från Alex; en enkel person i det stora alltet.
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vrålåk av diverse for...

0 Läs mer >>
Hjärtligt tack alla ni funktionärer som hjälpte till på tisdagsträningen! Vi hade verkligen tur med vädret, vilket innebär att jag i efterhand även tackar Småskvättaren som flyger runt på ett moln uppe i himmelen! Det var skönt att Småskvättaren höll tätt, eftersom han-hon-den-det har förmågan att läcka som värst när man minst önskar det. Och inte nog med det; kommer dessutom Pisse-Fnisse (!!!) igång kan man hälsa hem, för då räcker det inte att man har ett medhavt paraply.
 
Bahhh...
 
Jag minns en gång när jag hade en gottepåse med mig ut, vilken var genomsur på utsidan av plastet eftersom det spöade av regn. Det var gaaanska jobbigt att titta på sitt godis och kexchuckela när det inte gick att öppna pås-eländet utan risk för att allt skulle bli dyngsurt och äckligt. Min önskning (där och då) var att gröpa mig ner bland allt, häva in och smacka på härligheterna. Men iiiiicke sa Nicke.
 
Suck...
 
Jag sket högaktningsfullt i min dyngsura mössa och i att vattnet flödade via hårtopparna och vidare ner i bägge ögonen plus munnen. Jag brydde mig inte heller om att skorna var blytunga av vattnet som skvalade runt i dem och mellan tårna (strumporna var inte särskilt sköna att ha på sig). Jag struntade i att kläderna vägde mycket mer än vanligt.
 
Meeeen; när jag tittade på den hägrande gottepåsen var det definitivt myyyyyyyyyyyyyycket värre. Att endast fantisera om innehållet var inte roligt aaaalls; eller gott för den delen. Inte ens den ökade salivmängden märktes, eftersom regnvattnet hela tiden beblandade sig med den.
 
Hrmf...
 
När jag slutligen fick förmånen att öppna den medhavda påsen skedde det inte utan krussiduller. Nejdå; själva öppnandet innefattade även en oönskad dusch av iskallt vatten. Men vad gör man när man verkligen vill ha någonting?! Jo, då får man ta konsekvenserna av sin galenskap; i detta fallet var vattenkaskaden ett överkomligt pris för att få innehållet i den påse som hade hägrat under en hel djäkla dag utan att jag hade kunnat begapa mig över innehållet i den.
 
Detta minne är ganska fint; jag nådde ju målet och önskningen till sist!
 
Här nedanför ser ni Göran Håkansson från Team Kalleracing! Han ser verkligen cool ut när han rattar omkring på banan med vana och snygg körstil! Tack alla ni förare som gör att vi funktionärer har något att längta till!
 
 
 
En sak jag inte aaaaalls kan glömma i tisdags är körven! Tack Sonja för att du grillade och matade oss med gó-körv! De var verkligen extreeemt góa, och innefattade ett bröd per körv samt en härlig borrk kåckakåla - vilket är bra - men det allra bäääästa var dock att man fick tillåtelse att kränga i sig valfritt antal smala i bröd.
 
Vaaaaaa?! Valfriiiitt antal?!!! Magen gastade till sig fler och fler. Jag åt upp fyra smala i de medföljande bröden. Jag kände mig som en sprängfylld kalkon på grund av mitt munpropperi, men det jag önskade mig där och då var inte att jag hade låtit bli den sista körven; nej, det var att jag skulle kunna framkalla ett rejält kåcka-raaav så att det skulle få plats en körv till tack vare den nya håligheten i magsäcken. Men icke sa Nicke.
 
Jag älskar körv med bröd; det är i mina ögon mycket godare än en av Flintas gamla stekar (hör själv; Flinta-stek). Jag menar; det begriper väl vem som helst att de inte kan vara hälsosamma att äta! De härstammar ju ända sedan Fred Flintas tid, så det måste vara de kvarlevor och kydaslamsor som är över som inte Dino behagade äta upp.
 
Eller ens deras Köttkvarn under vasken; den som såg ut som en elefant i miniformat. Nej; örk enligt mig.
 
Tacka vet jag vaaanlig körv i bröd. Godast är om de är överringlade med söt-stark senap (den heter ibland Jonny´s senap, vilket jag tycker låter gaaaaaanska äckligt, då mina tankar har en förmåga att tänka på toalettstolar när jag hör ordet).
 
Nog om det. Jag återkommer med en ny text inom kort, då jag har haft mycket att göra just nu. Ni får gärna ha önskemål om vad jag ska skriva om; jag har ju (tyvärr?) lite annorlunda tankar om det mesta i livet, på Jordens yta och i Universums stora gap.
 
Men det finns ju faktiskt eeeen sak som gör att jag känner mig gaaaaaanska vanlig: jag älskar hundar! Jag har till och med kvar liggkorgen, kopplet, leksakerna och en massa annat sedan vi hade Ludde; en cavalier king charles spaniel. Han fick tyvärr hjärtfel och lungödem, vilket var myyyyyyycket sorgligt, och sedan dess har jag inte velat skaffa en ny vän igen, eftersom det gör så himla ont när de inte finns längre.
 
Minnena sitter kvar i all oändlighet.
 
 
                                                                                            Ellinor och Ludde
 
 
Kramar från Alex; körv-älskaren.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Racande träning på ba...

0 Läs mer >>
Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta för att ni ställde upp som funktionärer under ERCupen vi körde igår! Ni skötte aaaaaallt fantastiskt bra och med elegans! En bukettkantad eloge åt er!   :))
 
Jag har aaaaaaalltid tyckt att mina tack känns alltför fattiga, men jag kan garantera att mina tack väger tungt av dess innebörd. Jag önskar att mina tack skulle kunna rågas med musik, skrattbubblor och guldglans; men det är inget jag kan installera eller önska fram på rak arm.
 
Hade det varit genomförbart hade jag deeeeeefinitivt gjort det.
 
Jag önskar verkligen att ni ska trivas, känna er välkomna och längta tills att nästa arrangemang ramlar ner från stapeln. Tillsammans med er är Svedala Motorklubb en klubb att vara stolt över; med god kunskap, gott samarbete, fin gemenskap och engagemang i toppklass.
 
 
 
Jag återkommer med foton från igår när Mikael Fromberg framburit en ny bunte till mig; tack på förhand Miike!
 
 
 
På bilderna ovanför syns Kalle Berggren elegant sportande i sin Ginetta vid ett av träningstillfällena på Sturup Raceway. Under ERCupen uppdaterade vi läget gällande hur han skötte sig på Kinnekulle; och jag må säga att han verkligen glänser allt mer och mer där han sopar rent på banan med både fart, cool stil och snygg precision. Hurra för dig Kalle! Du är veeeeeerkligen en duktig tävlingsförare!
 
Än en gång tack för hjälpen igår! Det är guld värt!
 
 
Kramar från Alex; loggboksförfattare
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lördagens begivenhete...

0 Läs mer >>
Anders Nordqvist är definitivt cool varje gång han kommer elegant sportande och hastigt frampilande i sin härligt hallonröda BMW! Det är verkligen en häftig bil, och jag undrar ofrånkomligen om det är en 2002:a. Den första bil jag körde var just en 2002:a (om man inte räknar bilskollärarens medhavda fordon).
 
Det är definitivt roligt att köra en 2002:a! Jag ser den modellen som ett smidigt, litet knippe; välfyllt med ös, nerstoppat i ett sportigt paket och som påstridigt flyger fram mot det hägrande målet likt en pil genom luften.
 
Jag önskar både Anders och alla andra förare välkomna ut till oss på Sturup Raceway! Det syns verkligen att ni trivs på banan! Jag kommer att använda mig av Mickes bilder i extrainläggen, så att jag har något snyggt att visa och prata mer om.
 
Tack än en gång för bilderna!
 
 
 
Jag gillar verkligen våra träningskvällar, och att vi får dinera korv med bröd efteråt. Vad kan vara bättre än att få aväta sin underbara korvlängd tillsammans med er; mina ärade och kära funktionärer!
 
Tack för att ni ställer upp i ur och skur!
Det är ovärderligt!
 
Och varför tycker jag att det är roligt att stå vid bankanten då?
 
Jo, för att:
 
● man står så pass nära att man känner fartvinden som sveper förbi ansiktet.
 
● man känner hur kroppens inre spritter av lycka när man hör bilarnas rasande motorer ursinnigt vråla förbi.
 
● man hör ljud-poppar-smällen från de bilar som har en turbo nerpregad under motorhuven och bredvid allt det andra.
 
● man känner den underbara doften av bromsklossar som har fnattat litegrann på de underliggande bromsskivorna.
 
● man får se en djäkla hå spännande bilsorter på banan; som av märket Volvo (populärt märke ovanpå banan), BMW (i alla sorters modeller; superdyra också. Någon kör runt med en M Sport), Porsche (ojojoj), Legends (supercool bil! Bland annat Patrik Norremark susar numera omkring i en Legends-bil!), Renault Clio (en pigg liten mojäng), Ford (av alla dimängschanger; Mustang också), Mercedes (upprepning: ojojoj; det verkar dyrt), Mazda Meata (en pigg liten sportmojäng), Ginetta (fräsig bil! Bland annat Kalle Berggren kör runt som ett skott i en sådan), Pontiac (ett märke som många gapar efter), Cooper (en pigg liten rackare), Super 7 (en käck bil som jag tror att Farmor Anka skulle bli lycklig av att få köra runt i under de dagar hon inte måste hålla ett öga på Mårten Gås) och Formel-bilar (vissa kallar dem för cigarrer; jag tycker inte om cigarrer, så jag kallar dem hellre för öppna vrålåk med fräs i).
 
● man ser de ihärdiga förarna ivrigt kämpa för att komma först i mål trots att det inte är någon tävling på gång.
 
Aaaalls.
 
Det är definitivt värt omaket av att behöva stå rakt upp- och nervänd i tre timmar under träningskvällen!
 
Skulle jag vilja sitta i en av bilarna? Skulle trooooooooo det. Här nedanför visar jag ett urval av de bilmärken jag själv sportat runt med ute på vägarna. Jag äääälskar bilar; särskilt när de är uppklädda i ett par fälgar så pass fantastiska att de lyfter ekipaget till flygnivå.
 
 
 
Den första bil jag någonsin ägt själv såg ut ungefär som denna; en 323i av -78 års modell. Den var 6-cylindrig, gick snabbt som ett välburrande skott, färgen...
 
 
 
...påminde om en härligt mogen apelsin i bautaformat (jag har nog ett fotografi sittande någonstans om jag kollar runt litegrann) och den hade ett fantastiskt, underbart mullrande motorljud. En häftig bil i det stora hela, och jag minns lyckan av att kunna bli ägare till den!
 
Jag har aaaaaalltid älskat bilar och hundar; en av mina innersta drömmar består bland annat av en lada fylld med exakt tio bilar. Jag vet inte om min dröm någonsin kommer att uppfyllas, men det skadar ju inte att fantisera om saken; tänk så kan drömmen ramla ur mitt huvud och bli till verklighet en vacker dag?! Då gäller det minsann att vara väl förberedd på hur allting ska se ut, så man kan rusa åstad och handla på sig alltihop i en ganska snabb takt.
 
Jag vill i sådana fall bli klar med takstolen fortast möjligt, eftersom jag vill ha in alla tio bilarna under det. Jag vill ju inte att solen ska bleka färgerna, eller att regn och snö ska göra att lackeringen mattas eller flagas, eller att någon trut skiter ovanpå bilen (såväl duv- som måsbladdor undanbedes bestämt), eller att någon går förbi bilarna och anser att de har min galanta tillåtelse till att starta maskineriet med hjälp av att sätta ihop elsladdarna som brukar hänga fritt under ratten i alla actionfilmer (jag har alltid undrat om detta veeeeeeeeerkligen är genomförbart).
 
Hrmf.
 
Jag får definitivt inte glömma att hänga upp starka portar i min drömlada.
 
 
 
Och vad är då detta för mystiskt krivv? Jo, den absolut roooooligaste bil jag någonsin har ägt såg ut ungefär så här. Den var snabb som ett ihärdigt pistolskott, och det medföljde fantastiskt nog vid inköpet (tro det eller ej) även en turbo! Ni kanske kan se att jag gillar fart och sportighet?
 
Yey!
 
Vid köpet ingick även en knallgul och konstgjord gerbera-blomma, vilken var placerad i ett original-rör ämnat som vas.
 
Fantstiskt; enligt mig. Det är den enda inbyggda vas jag någonsin haft i en bil.
 
En sak jag alltid har varit noggrann med på mina bilar är fälgarna. Den bil jag har lagt ner mest snygg-pengar på någonsin var en Ford Escort (troligtvis -90 års modell) liknande den ni ser på bilden nedanför. 1993 slängde jag dess medföljande originalratt av backelit (eller nåt annat konstigt material) och skruvade istället fast en knallröd läderratt (en som låg snyggt i händerna, och inte mesigt som det extremt tunna originalet gjorde) med en massa coola skruvar utanpå innerringen, superhäftiga fälgar, svart vinge bak, spoiler i fronten och den största bilstereo jag någonsin har haft i en bil. Benny (min bror) specialbyggde hatthyllan till den, då den skulle klara bära upp allt som skulle skruvas fast därunder; den filtbeklädda originalhyllan flög förmodligen till tippen.
 
Det svåra var när jag skulle lyfta in matkassarna i kofferten, eftersom den nya hatthyllan var tung och inte blev uppe av sig själv. Men; vill man vara fin får man alltid lida pin. 
 
En bilstereo med hållbart ljud kräver ju en massa annat skit; som ett slutsteg som heter "DUGA", ekvallajsårr av okänt märke och en djäkla hå högtalare av olika sort. Baslådan var gigantisk men levde upp till sitt pris; det bultade rejält både på ryggsidan och inne i själva bröstkorgen. Öronen borde egentligen bestuckits med pluggar, men jag ville ju höra bland annat Dr. Alban (It´s my life) ordentligt.
 
Fullkomligt knasigt egentligen; men jag kände mig extremt fri just då och ville verkligen unna mig (s)kitet.
 
 
 
Detta liknar verkligen min dåtida Ford; fast inte fälgarna förstås. Och så målade jag alltid texten på däcksidorna med vit Tippex för att jag tyckte det var skitsnyggt, och för att jag tyckte att ordet Pirelli var coolt att framhäva. Det var ju dyrdäck på den tiden.
 
Att jag önskar tio bilar beror helt enkelt på att det är exakt tio bilar jag vill ha. Min önskelista innehåller inget annat än den just mängden, och en vacker dag ska jag lägga ut den listan på bloggen så ni kan se vad jag gillar lite extra på den underbara bilfronten.
 
Hoppas att vi ses på tisdag!
 
 
Kramar från Alex; bilfantast.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

2002 på banan?

0 Läs mer >>
Skrivar-drigglaren inom mig vispar runt extra mycket just nu, vilket innebär att jag kommer att försöka blogga minst en gång per vecka (!!!). Inträdet till min hjärnas delikata vindlingar kostar ingenting, kräver inget i gengäld och det finns ingen större risk för att ni ska gå vilse i dess skarpa och mellangeggiga böjar. Jag hoppas förgylla er dag med en nypa skratt, en förlupen tår, ett uns vettikett eller en gapande mun.
 
Det är ju fantastiskt att jag kan prata med er på detta sätt, och jag blir lika glad varje gång jag ser att någon hälsat på mig via bloggen. Det roliga är att det så gott som aldrig stått noll på antalet besökare (jag tror att man kan räkna de tillfällena på min ena hands fingrar). Jag blir helt enkelt strålande glad av att se det. Det betyder ju att det finns någon som gillar att titta på det jag skriver, och som kanske väntar på att jag ska drabbas av nästkommande skrivaryra.
 
I mitt första snabb-inlägg vill jag tacka Loke för att han valde att födas av Carolin, och för att han gör så att mitt hjärta flyger omkring fritt i luften runtomkring och överallt!
 
 
 
Jag älskar att hålla om Loke; han gör att mitt hjärta sjunger i triplett.
 
Mina ögon kan inte sluta beskåda honom, och de svider eftersom jag inte ens vill blinka och därmed förlora någon hundradels sekund av uppenbarelsen framför mig.
 
Min själ skrattar åt spyplättarna som oavkortat hamnar på min tröja, åt rapet som låter så hiiiiiiiiiimla rart i mitt medhavda öra (vissa benamnar de som rapar för "Djävla svin") och åt att han kastar ner sakerna på golvet med vilje (och tittar med stora ögon på en för att man ska förstå att det är dags att plocka upp dem för femtionde gången).
 
Tänk vad sööööööööt en blöja som är skitfull och illaluktande kan vara! Vissa kräker av det, medan andra tål hur mycket som helst innan äckel-magen säger stopp och rinner över. Blöjor gör mig inte kräkfärdig; speciellt inte Lokes. Mina kräkningar dimper ner likt en icke önskad el-räkning på dörrmattan när jag blir livrädd, extremt ledsen, har njursten eller influensa.
 
Skönt att inte tillhöra de äckelmagade i alla fall.
 
Alltid något (jag är medlem i positiva klubben).
 
 
 
Här är en av Lokes "efter-doppet-bilder". Kolla vad söt han är! Jag hoppas att han inte var alldeles stelfrusen efter det tidiga vårdoppet! När bebisar döps brukar de ofta gråta eller gallskrika en stund efter att huvudet bestänkts med H2O, vilket gör att jag oavkortat undrar om någon brukar fylla silverbringaren med halvljunket vatten i alltför god tid innan det ska hällas över i dopfunten. Alla vet kanske hur snabbt vattnet i ett badkar brukar svalna och bli näst intill iskallt? Man håller ju på att dö av köldslag innan man har försatt sig i säkerhet; väl inbultad i ett burrigt badlakan av okänt jätteformat.
 
Tänk på hur knirrande kallt det känns när någon kastar vatten på en?! Stackars Loke och alla andra oskyldiga bebisar! Jag tycker inte om att bada annat än om gradantalet närmar sig runt 39 stycken. Det är därför jag så gott som aldrig badar i något vatten utomhus. Vissa tycker att man kan bada nere i havet när det är 21 grader varmt (!!!).
 
Jag upprepar; vaaaaaaaaaaaaaaaaaarmt.
Men; 21 grader är väl inte särdeles varmt? Är det bara jag som tillhör släktet "Frusen Kylling"?
 
Nej, jag tycker iiiiinte om att bada i våra svenska vatten. Utomlands har jag endast badat en gång, och det var iiiinte skönt det heller. Sanden var så in i heeeeelvetes varm att jag inte kunde gå på den ens. Brädorna som låg snyggt uppradade (och som de vänligen nog hade lagt ut för att man inte skulle bränna fotbladen av sig) hade ingen effekt; de var liiiiiiiika in i helvetes varma som självaste sanden runt omkring dem. Man fick springa som en galning ner till vattenbrynet för att hinna svalka av dem innan de brann upp av sig själva.
 
Jag hann inte njuta i merän några få sekunder förrän det kom en man galopperande och som vansinnigt nog försökte sälja på mig en flygtur i en konstig men djäkligt snygg fallskärm.
 
Färggrann och allt.
 
Fallskärm?! Jaaaaaaaaag?! Och den skulle dessutom dras omkring av en motorbåt rattad av en okänd person och på öppet hav?! Men harrejéses; hur faaaaan kunde han överhuvudtaget tro något sånt?!
 
Det hade aaaaaldrig slutat väl. Jag brukar ha lätt för att klanta till allt, så jag hade säkert tjirrat mig runt och fast bland alla rep, remmar och trådar. Tänk så hade jag strypts av skitet?! Och hur hade det gått om jag hade ramlat ner med ett magpladdask mitt bland de paffa åskådarna! Hur i hela friden skulle det se ut?!
 
Och tänk så hade alla trådarna gått mitt av samtidigt, så att jag hade vispat iväg till horisonten för att aldrig mer återfinnas någonstans på jordklotet!
 
Nej, det var tur att jag kunde prata på engelska så att jag kunde säga att jag inte ville flyga i hans fallskärm; trots att den var djäkligt snygg och allt.
 
Usch.
 
Vi blev hungriga och ville hellre äta mat som inte var beströdd med turkisk sand. Det serverades nygjorda (och dessutom jättevarma!!!) pannkakor med florsocker på stranden. Hm; lite kluvet det där, eftersom de verkligen var skiiiiitgoda med florsocker och allt, men lite väl varma i min smak eftersom det var runt 40 grader i solen.
 
Det är inte särskilt gott med varma pannkakor då; enligt mig.
 
Men skitgoda var de veeeerkligen. Det minns jag.
Och nu minns jag att jag måste gå in och tillaga ugnspannkaka med fläsk i.
 
Mmmmmm, goooooooott!
 
 
Kramar från Alex; med kallfrusna fingrar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 

Bättre tider

0 Läs mer >>
Då är  TIDEN inne för visning av ett urval fotografier från Sturups Sprinten, vilken föll av stapeln redan under mars månad!
 
Yey!
 
Det tog lite TID, men bättre sent än aldrig någonsin!
 
Mysteriet med de frånvarande fotografierna:
Mikael Fromberg förvarade aaaaalla fotografierna i en ganska liten, svart plastask; vilken satt påkopplad i slutet av en ganska kort sladd; vilken jag inte kunde nå eftersom min arm var alldeles för kort; vilket innebar att Micke fick jaga runt som ett jehu för att försöka hitta huset som ligger instucket och fastspikat bland träden; vilka växer i en ganska liten skog; bredvid en ganska liten sjö med ganska mycket småfisk i; vilken ligger utanför ett ganska litet samhälle som i stort sett ligger ganska långt ifrån Sturup Raceway och Norge; vilket gjorde att den lilla, svarta plastasken (den med fotografierna i) inte nådde mig förrän i förrgår; vilket innebär att jag nu har pregat in de medhavda fotona i min ganska slöa dator; vilken inte har vaknat till liv helt eftersom den har legat i djup dvala under en ganska mellanstor sten, i ett ganska djupt hål under marken; bland rötterna som beblandade sig med elkablarna i datorn, eftersom de inte kunde se skillnaden på dem och välkokt spagetti eller på mosade bananer som doppats i apelsinspad från gårdagens halvsura citron.
 
Bahhh.
 
Det var gaaaaaanska svårt för fotografierna att hitta hem till mig, som ni säkert kan förstå, och man kan absolut iiiiiiinte skylla på snöovädret eftersom det lyste med sin galanta frånvaro. Nej, orsaken var en heeeeeelt annan.
 
Det fanns helt enkelt inte TID till att ränna runt som ett jehu under vareeeeeeenda vaken timme.
 
TIDEN räckte inte hela vägen fram.
 
Det är min själ tur att TIDEN är inne för att vi ska träffas ute på banan igen, för hjärnan blir ju helt igenmögad när man inte ser några själar någonstans att samtala med. Se på texten ovan, så förstår ni bättre vad jag menar. Jag har saknat er i det dväljande mörkret, har letat efter er i det kväljande glappet mellan TID och rum och har använt mig av både ljus och lykta för att försöka finna er.
 
Min själ ekade av tomheten.
 
Men nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu har jag hittat er igen!
 
Välkomna ska ni deeeeeefinitivt känna er, för det är det ni ääääär!
Tänk att ni aaaaaalltid dyker upp med ett glatt leende; hur regnigt och blåsigt det än råkar vara, hur nerkylda, trötta och blöta ni än är...
 
 
och trots att ni har mycket i görningen, eller har familj att ta hänsyn till! Det tackar jag er innerligt för! Det betyder verkligen mycket! Glöm inte att hälsa era anhöriga så gott från mig; jag förstår att ni avstår från något annat vid de tillfälle ni är behjälpliga ute på Sturup Raceway! Tacka dem så hjärtligt och hälsa dem välkomna ut ifall de också vill ha något att göra någongång! Vi klarar oss inte utan er!
 
Tänk vad underbara ni är! Ni är i stort sett alltid DÄR.
Ni kommer...
 
 
...oavsett om ni har vaknat med en filt i örat, har glömt lägga ifrån er den medhavda kudden eller måste göra som Mr Bean; använda er av tändstickor för att ögonen ska stå öppna på vid gavel.
 
 
 
"Den som väntar på något gott väntar aaaldrig för länge" är ett talspråk som jag inte alls förstår mig på. Men vad fan; om jag vill ha ett chuckela ikväll så orkar jag inte vänta en hel vecka på det. Det förstår väl vem som helst?! Är man sugen så är man, och då ska man inte lura sig själv med urgamla ordspråk från 1423 när de frös ihjäl! Det begriper väl alla att man löser problemet genom att antingen öppna skåp-luckan som stänger inne den hägrande chuckelakakan, eller beger sig ner till affären om man redan har gapat över för mycket! Det finns alltid fler på hyllorna i affären på hörnet! Inte behöver man lura sig själv att vänta längre än nödvändigt, när det så gott som alltid finns en galant lösning att tillgå.
 
TIDEN är förstås viktig för aaaaalla; oavsett om man är funktionär eller tävlingsförare. Förarna lägger heeeela sin själ i att trycka ner den medhavda gasar-plattan till det absoluta bottenläget; vilket ligger beläget straaax ovanför mattan. Har man tur så är bilen inte så pass knäckebröds-rostig att man trycker benet ner genom bilgolvet i sitt idoga försök att hålla hastigheten maxad. Jag har hört att det iiiiiiiiinte är särskilt kul att köra bil på Flinta-vis.
 
(Eller skönt, för den delen.)
 
Jag har till och med hört att det ska vara gaaaaaanska tröttsamt.
(Vissa kallar förresten sina bilar för Lådor, vilket gör att jag oavkortat tror att de inte tycker om dem.
 
Aaaaaalls.)
 
Förarna gasar för att vinna bästa TIDEN. Det är viktigt och säkert den eeeeenda sak man strävar efter när man kör runt och runt på banan och försöker ta sig förbi aaaalla de andra som medtävlar. Man får dock inte glömma att de andra strävar efter saaaaaaamma sak; det är därför det emellanåt blir lite trångt på banan, kring bankanten eller i sandlådan. Ingen vill trilla dit, men ibland går det av bara farten.
 
Och det är därför det även sitter installerat en bromspedal i miniformat någonstans framför chaffisen. Den är ganska bra att tillgå när både TIDEN och hjulen rullar iväg för snabbt.
 
Aaaalla vill ju vinna; både TIDsmässigt, den hägrande äran och tillåtelsen till att beträda prispallens högsta nivå-platta; den där man tilldelas en kram + (!) en stycke blombukett + (!!!) den stöööööööööörsta pokalen (den som är extra-tung, tillverkad av 1000-karats guld plus har en smaragd (eller rubin) påklistrad med Plastic Padding uppe ovanpå topp-locket).

En tankevirvel: Mina högt ärade funktionärer borde veeeeeerkligen få varsin sådan pokal...
 
Ni är bäääst! Kunniga, tjänstvilliga, glada, snälla, omtänksamma, ställer alltid upp, kommer när ni lovat (om det inte dyker upp ett förhinder förstås; det kan ju hända för vem som helst) och tar av er dyrbara TID och skänker den till fördel för Svedala Motorklubb!
 
Tack än en gång för ever änd ever.
 
Ni tar er...
 
 
 
...bemöter alla snällt, tar er TID att lyssna och gör att jag vill vara där ni är.
 
Ni är proffsiga på det ni gör, tar ansvar, har eventuellt en...
 
 
 
...och sköter det galant och mangrant.
Ni förstår hur viktigt det är med...
 
 
 
 
 
 
 

Ni har även förståelse för att förarna vill ut på banan snabbast möjligt.
 
 

Ibland går TIDEN för snabbt, eller för sakta för den delen. Jag har sagt det innan och säger det igen; ska man till tandläkaren om en månad så går TIDEN skitsnabbt fram till det (ut)satta datumet. Vet man att tandläkaren ska borra ända ner i rotkanalen så går TIDEN ännu snabbare fram till det förbannade datumet. När man sitter i tandläkarstolen så går TIDEN minsann inte aaaaaalls snabbt. Då går den skitsakta eller står heeeeeeelt stilla under cirka en månad framöver. Den tar liksom inte slut när man väl har satt sig i den bakåtlutade och absolut sämsta stolen som finns på hela jordklotet.
 
Jag vill inte sitta i slukarstolen.
 
Någonsin.
 
Börk för stolar som är bakåtlutade eller upp- och nervända.
 
Vissa tar sig inte TID till något, medan andra tar sig TID till allt och hinner med det de tagit sig på ändå. Jag vet inte hur det hänger ihop.
 
TIDEN är en märklig mojängtratt, eftersom man kan prega ner olika mycket i den, och för att den rinner olika snabbt genom pipen. Ibland tar det man häller i tratten snaaaabbt slut:
 
(som när man ska äta kexchuckela. Jag behöver cirka tre stycken för att jag ska hinna njuta av dem. Munpropperiet gör ju att det blir nersmulat överallt, och jag vill verkligen hinna plocka upp aaaaalla chuckela-plupprutor innan de smälter ner och blir till en kladdig fläck i exakt alla klädespersedlar)
 
I andra fall varar det man häller i tratten i aaaaaaaaaaaaaall evighet:
 
(som när man sitter på toaletten, vet att man ska sitta ombord på ett förbeställt tåg om lite mindre än en kvart och märker att man är osedvanligt trög i magen. Plus upptäcker att toalettpappret lyser med sin absoluuuuuta frånvaro, samt märker att det inte finns någon alls hemma eller ens i närheten som kan agera hämtare)
 
Då är minsann TIDEN iiiiiingen rolig lek.
 
Aaaaaalls.
 
Jag vet inte vad andra människor tycker om tankarna inne i mitt huvud; själv håller jag på att gapskratta ihjäl mig över bland annat texten här ovanför (det är bra ifall någon av er har samma humor som jag; om inte annat så fick jaaaaag ont i magmusklerna efter detta skrattanfall. Det är märkligt inne i mitt huvud, för jag kan tyvärr se tydliga bilder av det jag tänker på). Jag minns en gång när jag läste något roligt och samtidigt hade en nyopererad nässkiljevägg. Jag kunde inte sluta skratta fast det gjorde jätteont; kinderna for ju upp av sig själv och näsan till ett okänt läge, vilket innebar att jag var tvungen att hålla näsan på plats med bägge händerna; ju mer jag skrattade, desto mer ont fick jag och desto mer skrattade jag.
 
Märklig sak det där.
 
Det gäller "bara" att man slänger av sig den onaturligt pågödslade masken, vågar vara den man är och håller tummarna för att någon ska vilja umgås med en ändå.
 
Jag älskar verkligen djupt att ni ler mot mig trots att jag är avmaskad. Jag älskar även att ni kommer fram till mig självmant, pratar med mig, får mig att skratta, är snälla mot mig, hjälper mig och får mig att känna mig som en av er.
 
Omtyckt liksom.
 
Och välkommen.
 
 
 
Var inte rädda för att ta ut svängarna i livet; det är för kort för att levas avtrubbat och inmurat.
 
 
 
Sträva efter att känna dig nöjd med den gångna dagen när du lagt ifrån dig huvudet på kudden för natten. Ångra ingenting; och gör du det så ändra attiraljen du ångrar under morgondagen och gå vidare. Det hjälper inte alls att älta. Jag läste ett ordspråk som sa att ält inte leder någonstans; lika lite som en gungstol gör. Man gungar (älter) i den, men kommer liksom ingen vart eller framåt alls.
 
Det som händer är att gungstolen knirrar allt mer och mer, och att skruvarna lossnar från bultarna så att gungbesittaren trillar ner på golvet med en djäkla smäll.
 
Märklig sak det där.
 
Jag gillar symboliskt tänkande.
 
 
Är allting krossat och söndersmulat till oigenkänlighet? Försök rätta till skitet så det ser något så när ut, limma ihop eländet med något starkare än Cascolim, fjabba fast ett par rejäla skruvtvingar vid kanterna och håll tummarna för att billighetsreparationen räcker hela vägen fram till perfektion.
 
 
 
...är alltid bra. Jag gör det ofta, och det är då jag går omkring i mina tanke-kaskader och undrar vem fan det är som sitter inne i mitt huvud och gafflar om allt och ingenting.
 
Bahhh...
 
Tusen tack än en gång för engagemanget under Sprinten, och hjärtligt tack även till er som hittills har medverkat under träningskvällarna! Det betyder väldigt mycket! Tack för att ni tar av er TID!
 
Ha en skön TID i sommarglansen och värmen!
Var rädd om er!
 
 
Kramar från Alex; cerebrum-exprätt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det finns en TID för ...

0 Läs mer >>
När presenterna anlände genom ytterdörren (de bars in av de medhavda gästerna), så blev Den redan Galne VeTTenskapsmannen ännu tosigare. Han/hon/den/det stod med gapande mun vid mottagandet av:
 
 
 
Bilden säger mer än ord och är en fröööööööööööööööjd för ögat.
Tack för den underbart goda presenten!
 
Presenten gavs av ingen mindre än Svedala Motorklubb själv. Den bars fram av ordförande Bengt Putte Persson + dåvarande kassör Bodil Persson + vice sekreterare Gudrun Hansson + tekniker Roland Malmberg + köksmästare Sonja Möller. Att den behövde sååååå pass många bärare beror på att korgen var tuuung att kånka på, då den innehöll (observera böjningen på det svartmarkerade ordet) mååååååååånga goda chuckela; tro mig, jag vet. Jag har både lyckats äta som in i hundan, samt smula ner mig själv och allt annat runt omkring och under mig.
 
Tapeterna klarade sig dock.
 
Men vad hände sedan då?
Jooooo:
 
 
 
Musiken kom inpromenerandes i en låda.
 
Määäääärklig sak det där; enligt mig. Man sticker in en mobiltelefon i självaste lådan - med hjälp av en okänd, konstig och säkert platt skvirr-kontakt - och sedan flödar plötsligt både det ena och det andra ut ur lådan i valfri volym.
 
Hm... men fint lät det i alla fall.
 
 
 
När den fantastiska festmaten, från Mats Nilsson Catering, hade dukats fram på det nedblodade bordet blev alla uppspelta. Rätterna bejublades, avåts under stoj och tjoande; ingen kunde liksom få nog av allt. Även huvudlösa gäster, och de med medhavt hål i huvudet, tog för sig och blev mätta.
 
 
 
Uppläggningsfaten blev snaaabbt ekande tomma, påfylldes ideligen och matkön sinade inte direkt. De smörbeklädda bullarna verkade ha förmågan att trolla bort sig själv. Salladsbladen svaldes inte glatt av exakt alla (inte av Bengt Putte Persson i alla fall - haaaaaaaan tycker att sallad ska ätas av kaniner. Jag håller nog med. Vem uppfann egentligen att man ska äta blad, groddar, frön, rötter och rostade kastanjer? Han eller hon måste ha varit vääääldigt fattig). Köttet, laxen, gratängen, såserna och allt det andra svaldes däremot andäktigt och villigt av alla inblandade.
 
Tur det, för det skulle minsann inte vara roligt om maten hade stått kvar orörd och oönskad på det beblodade bordet.
 
 
 
Aaaaaaaalla älskade maten; ung som äldre. Aaaaaaaalla gottade sig dessutom åt sånghäftena, faktiskt.
 
Här nedanför till höger syns Martina; den ena av de två födelsedagsgrisarna.
 
 
 
Alla svalde fortast möjligt undan de betuggade matbitarna, sjöng så att saliven stänkte hejvilt, beskålade eventet så att det slogs lock framför öronen, samt huttrade över de avtuggade snapsarna av okänt material.
 
"Blåa fiskar" var uppskattad av mååååånga; likaså var "Mister JägerMAJster":
 
 

Som tur var var aaalla lediga under etablissemanget; VeTTenskapsman som galenpannor, beblodade sjuksköterskor, virriga laboratorieassistenter, mossbelupna tankemoduler och övrigt beplåstrade. Galenskapen var under fuuuuull kontroll, blodbaden lyste med sin galanta frånvaro (allt hade synbarligen koagulerat ordentligt) och gästerna koncentrerade sig på att sitta snyggt på de icke bordsplacerade stolarna.
 
 
 
Många förundrades, väntade på och sökte efter fortsättningen på allt.
 
 
 
Någon hade fått en svag aning om vad som komma skulle, och bollade det gärna med de andra.
 
 
 
När första deltävlingen annonserades gjorde aaaaaaaaalla lagen sig beredda på strid.
 
 
 
Första laget slängde sig handlöst överbord, slog ihop huvudena med en smäll och satsade aaaaaaaallt för att ha en chans att borsta hem totalsegern.
 
 

Ett av lagen löste saker och ting metodiskt; tänkte ordentligt, samarbetade och drog av exaaaaaaaakt hälften av håret på en av sina lagkamrater för att maximera chansen på vinst.
 
Aaaallt för att öka fokuseringen på ändamålet som var att sätta de lösa och oordnade tidningssidorna på rätt håll och i rätt nummerordning.
 
Jääääkla ståhej.
 
 
 
Bengt Putte Persson tog en superkort paus för att begrunda resultatet av det effektiva samarbetet, medan lagkamraterna fortsatte med diskussionen om siffror, följderna av allt och tidningspapper överhuvudtaget.
 
 
 
Efter första deltävlingen var aaaaaalla tvungna att vila en stund.
 
Julklapparna (med inslagna döingar i) låg orörda kvar under den missväxta gran(n)en. Ingen önskade dem aaaalls.
 
Konstigt egentligen; alla brukar ju aaaaaalltid titta på etiketterna för att se vem som är den tilltänkta mottagaren av julklapparna...
 
 
 
När det blev allmän utdelning av kaffe, med konstiga kakor och tårta i valfri storlek till, blev alla lite piggare igen.
 
Sånghäftet luslästes, begrundades och besjöngs så pass vackert att alla bordsgrannar blev bestänkta med:
 
# diverse snafs från chuckela-bollar
# nötkrackelering och goda smulor från avhuggna (kak)fingrar
# smulor oooooch chuckela-rippelpluppar från ben-hamrade kakor från 1473
# grädde med banandelar, chuckela-hack och mandelmassegegga från tårtorna som omtalas än idag
 
Tur att vi beplastade aaaaaaaaaaaaaaaaaalla borden helt.
 
 
 
Roland förundrades vääääääääääääääldigt över något. Ni har säkert redan undrat över vad?
 
 
Tadaaaaa:
 
 
 
Över chuckela-bollen naturligtvis! Och varför det då? Joooo:
 
1. Den flyttades runt överbord.
2. Den var jääääääääättestor från första början.
3. Den påminde deeeefinitivt om en skitstor kobladda. Egentligen ville iiingen äta av den, men när gästerna kom underfund med att bladdan faktiskt var både smakrik och delikat så högg de in på den med maximal aptit; därav att högen krympte ganska rejält under en relativt kort stund.
4. Den var som sagt skitgod!
 
Bra att den nästan tog slut där och då, för annars hade vi behövt leva på resterna av bladdan gaaaaaaaaaaanska länge.
 
Det finaste med kråksången var att var och en av gästerna fick exaaaaakt så stor bit av chuckela-bollen som de önskade, och kunde bedoppa den i valfri substans; strössel, bepärlat socker eller kokos.
 
Perfekt; enligt mig.
 
Konstigt; enligt andra.
 
 
 
Kaffestunden hade guld i mund; jag vet inte exakt vad detta ordspråk betyder, men det passar säkert bra här.
 
 
 
Gästerna verkade ha det allmänt trevligt vid de beplastade borden; synd bara att jag inte har någon bild på när min bror kom in genom dörren från första början av kallasset. Min mamma höll på att svimma så rädd hon blev; hon trodde att han var svåååårt skadad.
 
På riktigt.
 
Jag blev också rädd och skyndsam; så pass illa var det ställt med honom! Han var dock tvungen att ta av sig förklädnaden nästan direkt, eftersom den var för varm och gjorde det omöjligt att äta av festmaten.
 
Usch.
 
 
 
Min utklädnad var hemmasydd och gjord av ett gammalt lakan från IKEA, plus några paltor som jag offrade till ändamålet (tänk att det endast finns ett set av denna utklädnad på exakt heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeela jordklotet!
 
Och för aaaaaaaalltid; liksom!
 
Det är ju strååååååååååååååååålande!!!
 
 
 
Under andra deltävlingen satsade aaaaalla på att verkligen försöka minnas var bilderna gömde sig på golvet. Alla ville ju hitta så mååååånga par som möjligt! Flest hittade par = flest poäng.
 
Lätt multiplikation.
 
 
 
Det svåååååraste var som vanligt när kockarna blev för många runt samma sopp-skål; men desto lättare när alla verkade ha samma minnesbild och peka i samma riktning.
 
Det är definitivt lättare att enas om saken då.
 
 

Desto svårare var det när alla inte var heeeeelt överens om det (o)troliga läget på bilderna, eller om (ack och ve) fel bild vändes och inte passade ihop med den andra. Aaaaaalls.
 
Usch.
 
Och börk.
 
 
 
Här ser ni Loke på sitt första maskeradd-kallass ever, och han var lika glad för det. Han och Carolin står bredvid min omtalade kexchuckela-korg (tyvärr är alla slut för relativt länge sedan... tur att det finns fler nere på Tempo).
 
 
 
Något som iiiiiiinte finns på Tempo är Ingemars utklädnad. Den sydde jag av blodbeprydda dukar (använda på hallåvin-kallasset vi arrangerade 2014); man tar det material man hittar och gör om det tills det blir perfekt.
 
Köbe-kläder är trååååååååååååkiga; enligt mig.
 
 
 
Här satt jag och hoppades att Loke inte skulle skrämmas av mitt fruktansvärda utseende; jag var ju gaaaaanska äckligt sminkad den kvällen och ville inte att han skulle minnas zombie-facet aaaaaaaaaaaaaaaaaaalls.
 
Usch.
 
...med hängande ögonlock, kinder och allt.
 
 
 
Här satt Loke hos moster Ellinor och hade det bra...
 
 
 
...vilket innebar att Carolin kunde engagera sig och göra sitt till för att hennes lag skulle ha en chans att vinna det stora slaget om "Godispåsarna".
 
 
 
Alla funderade på saken.
 
 
 
Aaaaaaaaalla hjälptes åt vid letandet efter det perfekta paret.
 
 
 
Vissa tittade på och gladdes sääääärskilt åt de andras misslyckanden och tillkortakommanden.
 
 
 
Någon tog det extra lungt och njöt av något gott att dricka, medan någon annan satt orörlig, ojade sig och glodde på eländet som försiggick runtomkring.
 
Det fanns helt enkelt ett hörn åt alla och envar att vistas i.
 
 
 
Det fina var att alla ville hjälpas åt för att samla poäng inför själva slutspurten i tävlingen.
 
 
 
När mumifieringen startades upp la aaaaaaaaaaaaalla på ett extrakol.
 
 
 
Patienten med brutet ben sprang som en galning och sket i att det värkte och gick på i skånken; det viktigaste var ju att vinna.
 
Faktiskt.
 
 
 
Vissa sprang så fort att kameramannen blev yr i knoppen, ulkade grynbulk och höll på att svimma på kuppen.
 
 
 
Vissa kunde till och med accelerera sin rundgång så att den uppnådde blixthastighet, vilket gjorde att inte ens kameran kunde bevittna situationen ordentligt.
 
 
 
Slutresultatet blev dock fantastiskt bra. Tillsammans klarar man typ allt; om man bara har viljan och strävar mot samma mål.
 
 
 
Mumifieringarna fortgick i snabb takt, och alla hjälptes åt i strävandet efter den högsta poänghögen.
 
 
 
Även sjuksköterskan mumifierades i äkta skithuspapper.
 
 
 
Tävlingsdeltagarna gjorde vad de kunde för att lappa ihop det eländiga bandaget.
 
 
 
I Bengt Putte Perssons lag begicks inga misstag; allt gick som på räls och med lugna puckar till hjälp.
 
 
 
Fler sprang som ett jehu; jag fattar inte alls huuuuuur. De bara flimrar förbi på bilden; ungefär som ett vingslag från en annan värld.
 
 
 
När det var prisutdelning blev inte exakt alla glada.
 
 
 
Vinnarna i tävlingen ingick naturligtvis i den kategori som strålade av lycka över vinsten. Förlorarna gjorde galant "tummen ner" som tack för eventet.
 
 
 
Blommorna gick odelat till de båda födelsedagsgrisarna.
 
Martina och jag tackar än en gång för att ni festdeltagare gjorde kvällen till vad den blev! Utan er hade den blivit tråkig och skrattlös.
 
 
 
Skrattlös är jag gärna när vi tittar på teve-serien "Walking dead". Då står soffan nästan på högkant, eftersom jag hoppar till av förskräckelse var gång Någon oväntat dyker upp på skärmen (ofta har denne Någon ett öga som sitter på trekvart, en mun som inte liknar en mun aaaaaaaaaalls längre och ett ben som asas över asfalten eftersom det omfattas av minst en fraktur. Det konstiga är att aaaaalla zombisarna verkar ha haft oturen att drabbas av ett oönskat benbrott. Märklig sak det där; enligt mig).
 
Jag känner aaalltid tacksamhet efter att ha sett en skräckfilm. Det framkallar diverse kroppssensationer, men de är övergående och försvinner så fort man har tryckt på "stäng skitet"-knappen. Perfekt medicin; enligt mig.
 
Livet är skönt.
 
Även grå vardagar är fantastiska; de är värda mer guld än ni förmodligen någonsin kommer att kunna föreställa er! En grå vardag kan verka tråkig i längden, men det är upp till en sjääälv att kanta den med turkosfärgade moln och fluffiga leksinnigheter. Köp på er en rödvitrutig filt, plus en snygg plastkasse fylld med en flaska bebubblad jordgubbscider, en kyckling som inte har gått ut än och som fortfarande har ett knaprigt skal utanpå, eeett paket kex som gärna är smuligt inuti så att det syns att man har knaprat på något gott, en pang-risch som visar att man har råd till ett låååångt bröd, en gaffel att dela på så att man slipper hälften av disken därhemma, en serviett delad i två halvor så att aaaaaaalla ser att man är miljövänlig och så sist men inte minst; glöm inte att bjuda med personen ni önskar dela gråheten med.
 
Tillsammans kan man välja bort glåmigheten.
 
Var inte bara en överlevare, utan gör livet mer än bara precis levbart. Hitta vad ni gillar och mår bäst av, släng bort en bit av den tunga manteln (den av märket "Måååste Göra"), kasta "Masken" som kväver jaget, gadda ihop er och gör livet till en dans på inte endast rosor (aj och aoootsch) utan även på den vackraste blomman av dem aaaaalla; maskrosen. Inte många ser en äng med maskrosor som något värt att titta på; min mormor var den som öppnade miiina ögon för det. En maskrosäng är något av det vackraste som finns, och den är dessutom oftast graaaaatis att sitta och äta sin picknick på (den medhavda som förhoppningsvis ligger nerpregad i den snygga plastkassen. Glöm för all del inte den rödvitrutiga filten; speciellt iiiiiiiinte om det har lunkat omkring en massa kor på ängen en längre tid. De har en inbyggd förmåga att skita ner exakt allting precis öööverallt; flugorna avslöjar galant läget på bladdorna).
 
I "Walking dead" är det minsjäl ren överlevnad aaaallting handlar om. Zombisarna bekläder gator och prång, pilarna viner genom luften och hamnar i döingarnas urholkade kroppar och gastkramande huvuden. Pilarna viner dessutom genom luften och hamnar i de levande människor som försöker sno huvudrollsinnehavarnas mat och förnödenheter. Pistol- och gevärskotten lyyyser tyvärr i stort sett med sin frånvaro, eftersom alla skjuter hejvilt och utan tanke på att affärerna är länsade sedan lång tid tillbaka.
 
Men det är dååååå det är bra att känna hur tacksamheten fyller ens innersta väsen. Här finns ju inga zombisar aaaaaaaaaaaaalls.
 
Förhoppningsvis... (uttalat med en snabb titt över axeln)
 
Tack och hej leverpastej!
 
Vi ses snart igen! Träningarna börjar ju på tisdagkväll! Yey!
 
 
Kramar från Alex; demaskerad (men gärna utklädd till någon heeeeeeeeeeeelt annan)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Del 2: Den Galne VeTT...

0 Läs mer >>

Jag tackar aaaaaaaaaaaaaaaaaaalla som hjälpte till före, under och efter tävlingen Sturups Sprinten!

HIPP HIPP HURRA FÖR EEEEEER!!! Ni är fantastiska allihooooooop!

 

(Jag önskar att denna text skulle kunna ha en annan färg på sig; föreställ er att den är turkos - min favvofärg!)

 

 
Detta är den eeeeeeeeeenda bild jag har att erbjuda just nu, eftersom jag inte kunde gå runt och fotografera själv under arrangemanget; men jag lovar er att det snart kommer mera! Kan ni gissa huuuur? Jooooo, genom att Mikael Fromberg fungerade som min personlige fotograf under själva tävlingsdagen!
 
Jepp; så äääääär det minsann!
 
I väntan på fotografierna vill jag att ni ska veta och verkligen känna hur mycket ni betyder för Svedala Motorklubb och miiiiig! Jag ääääälskar känslan inombords; ni gör att värmen sprider sig i hjärtat varje gång jag ser er, och att munnen ler av sig själv för att den vill det. Ni framkallar de salvor av skratt som ligger nergrävda nånstans i skobojsen, och ni gör att jag saknar er och längtar tills vi ses nästa gång.
 
Ni betyder ooooerhört mycket! Jag längtar tills jag har mött er aaalla under säsongen som stundar; 2016 (yey)! Förhinder gör ibland att man inte kan närvara på en träning/ tävling; men vad gör väl deeeet? Ni är hjäääääärtligt välkomna när ni kan ta er ifrån vardagsrusningen! Jag känner verkligen att ni viiiiiill närvara, men inte råkar kunna just vid ett eller annat tillfälle; sådant är livet. Ibland kan en person delta, ibland en annan; det är så jag arbetar upp planen över hur allting ska skötas och fyllas ut! Det underbara i totaliteten är att vi ses en aaaaannan gång; det är skönt att ni trivs och önskar komma tillbaka! Det är deeeet som räknas; och det är deeeeeet som är avgörande för Svedala Motorklubbs överlevnad. Och för min påfyllnad av den inre glädjespalten.
 
Det är endast tillsammans som vi klarar detta, och det är upp till oss aaaalla att göra aaallting till en upplevelse värd att berättas om, glädjas åt och minnas i ålderdomen (när man sitter i en rödmålad och dessutom klarlackad enmansgungstol. Har man en dekal med siffran 1 på kaaan man spika upp den på träbiten ovanför huvudet, så att aaaalla vet att den som sitter där kan gunga både högt ooooooooch snabbt).
 
Tillsammans är vi bäääääst. Tillsammans kan vi köra hur många perfekta race som heeeeelst. Det klarar vi! Men jaaaag klarar det iiiiiinte själv, och det gör inte heller Bengt, Else, Gudrun, Roland, Arne, Monica eller någon annan i motorklubben med stort S. Det är endast tillsammans som vi gör ett kanooooonjobb.
 
Enmansrace är aaaaaaaldrig roliga.
 
Tack för att ni aaaaalla är en av oss aaalla, och tack aaaaalla ni som hade tillfälle till att närvara på just denna tävlingen och för att ni glänste och medverkade till en perfekt utförd tävlingsdag! Det är minsann guuuuuuuld värt! (I mitt sällsamma fall är talesättet "Det är chuckela värt" bääättre, eftersom jag gillar chuckela mer än guld och gamla diamanter; men om man kollar runt på olika tävlingar så är det inte aaaaaaaalls bra med varken chuckela, silver eller brons. I de fallen är det bäääst med just guld. Det beror på hur man ser det. Helt enkelt.)
 
Varenda en av er är längtad efter och saknad av mig; jag önskar veeeeerkligen att vi får en klubblokal en vacker dag, så att vi kan ses allesammans när vi än vill och känner för det, och under mindre hektiska former. Det är ju mycket som händer på morgonens kvist under våra arrangemang; allt ska ju klinga felfritt, kirras (inte klirras) och gå runt som på ett löpande band. Det vore roligt att sitta och diskutera saker, höra vad ni tycker om allt och om vad ni har för förslag på förbättringar eller ändringar. Målet är ju att klubben ska stå enad, stark och kunnig i alla tänkbara situationer som kan uppstå under en tävlingsdag.
 

Utan er funktionärer hade ingenting aaaaaaaaaaaaaaaalls fungerat:

 

● allt hade för det första varit smääääälltyst på Sturup Raceway; ungefär lika tyst som i en grav som härstammar ifrån slutet av 1674.

 

● tävlingsdatorerna hade stått gapande som svarta, huuuungriga hål; färdiga att sluka förbipasserande med både huuuuull och hår.

 

● tävlingsförarna hade väääänt utanför den låsta grinden; ingen hade ens vinkat välkomnande på dem.

 

● Bengt hade varit tvuuungen att sitta fint i soffan; eller att klippa gräset som tyvärr redan har kommit igång med att växa så att skitet knaaaaaaakar och går på. (Knaket är gaaaanska öronbedövande, och pockar på ens uppmärksamhet i stort sett under dagens aaaalla ljusa timmar; när rötterna väl har tagit kontrollen över själva det gröna som växer ovanpå markytan. Tradig sak det där; enligt mig. En skön sak man kaaaan göra är att ta en spade fyyyylld med jord, och så tömmer man av den ovanpå det hånfulla gräset; det fördröjer hotet om klippning en stund i alla fall. En annan tradig sak är jääääättestapeln med fyra heeeela sommarhjul i; de ligger och gnäller på en skruttig och gaaaanska dammig hylla. Örk).

 

● det hade inte funnits någon i närheten som hade kunnat resa de omkullvälta / överkörda konerna; de hade fått ligga kvar på marken som tappade glasstrutar. Iiiiiiingen önskar glass (oavsett smaksättning) som är beknottrad med knastrande sandkorn; de har ju som aaaaalla vet en oönskansvärd förmåga att kila sig fast mellan juuuust de två tänderna som sitter onåbara läääääängst bak i truten.

 

Baaahh...

 

Ja, jaaaaaaag vet inte alls hur vi skulle klara detta utan er; och är det flaggor inblandade i arrangemanget så behövs det folk som kör runt deeeeem i önskansvärda åttor. Välkomna ska ni alltså känna er till även nästa tävling ute på banan. Jag hör av mig när tiden börjar närma sig för det. Välkomna är ni också till de stundande träningarna!

 

Medan jag inväntar fotona ifrån rallyt ska jag slutföra inlägget som handlar om maskeradd-kallasset; det kommer alltså ut ganska snart. Det tar lite tid att finslipa texten, eftersom jag är perfektionist, och om ni tror att jag inte är bra på att stava så är det inte helt korrekt. Varje bokstav i storpack är exaaaaakt där jag vill att den ska vara. Det är helt enkelt den skrivstil jag har:

 

är man inte som andra får man vara lycklig för den man är och det man har råkat få på sin livslott. Livet är inte aaalltid en karusell med en massa chuckela-rosor ovanpå, men man får ta skitet som det kommer och göra det bästa av kablaget. Iblaaand kommer det en våg svepande och välfylld med både godsaker, rosa sidenskum och champagne-duretter, och då gäääääller det att vara vaken så att den inte passerar förbi obemärkt. Vid deeee tillfällena är det bra att ha en djuuuuup skoffa och en stoooor spann i beredskap; de är bra att ha när man ska samla upp lite av det som aaaaaalla andra också slänger sig över som en hå syltna hökar, muntergökar och magra dystervargar.

 

 

Skäms inte för att ta för er när vågen väl kommer vällande. Ni är värda aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaallt gott!

 

Än en gång tack för samarbetet igår! På återseende och -hörande!

 

Kramar från Alex; klockpressare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

Hjärtligt tack ska ni...

0 Läs mer >>
Haodi-doo-di! Men vad hände nuuuuuuu då?
 
Jooooo; när jag skulle kolla igenom fotografierna i kameran, så lyste de perfeeeeekt zoomade bilderna med sin absoluuuuuta frånvaro. Igeeeeen. Men varför det då? Ja, deeeeet vätte fan. Både Ingemar och Ellinor tog sig på att fotografera festligheten, men det räckte liksom inte till att jag överlämnade förtroendet för fotograferingen till dem. Jag tror inte att man kan skylla på endast mina darriga händer längre. Nå shit ött åll!
 
Jaaaag tror definitivt att kameran har gjort sitt. Jag tror dessutom att den är redo för att ta en sista himmelsfärd till Nebraska, eller något liknande, för jaaag vill då inte ha skitet mer. Ingemar tror dock inte att den har gjort sitt aaaaaaalls; förstås.
 
Jag vet inte riktigt. Kanske är det så att det har kommit med ett spöke i bilden?
Eller vad tror ni blurret och burret beror på?
 
 
 
Här ovanför ser ni en bild som skaaaaa innehålla mig och Bengt Putte Persson.Tjaaaa; tittar man noooga så.
 
Kul? Ja, kanske deeeet?
 
Kameran har säääkert inte aaalls gjort sitt (den mörklagda texten läses med en bräääkande ton; samtidigt som man klappar händerna av reeeen förtjusning). Hoppas bara den har ett bättre beteende när Loke ska döpas. I annat fall får jag byta bilder med de andra gästerna förstås; synd bara att de inte kommer att vara intresserade av de jaaaag har att erbjuda...
 
Baaah...
 
Vi kaaaaan starta en debatt i frågan; jag deltar gääääärna i den, så ser vi vart det hela leder. Ibland vill man bara kräka upp allt elände, slänga skitet i en osprucken plastkass och hiva iväg kånkarången till stället där aaaaaaall omoget grön peppar växer. Jag menar; varför inne i hunden kan inte tekniska attiraljer fungera som de ska; nääär man behöver dem som allra bäst?!!
 
Hrmf...
 
 
 
Det märkliga var att kameran fungerade emeeeeellanåt. Det finns liksom ingenting aaaaalls att klaga på vid de galanta tillfällena. Både Bodil, Gunilla och bakomvarande vägg är ju perfekta och fina på bilden; se sjääälv!
 
 
 
Här ser det dock ut som om Mörker-Scapula (ett konstigt spöke som har ett silverörhänge hafsigt liggande på höger ytterkant av sitt skulderblad) har varit framme. Han brukar belägga saker och ting med antingen ett tungt mörker eller ett fjäderlätt dis; beroende på vad han känner är det rätta att göra just då.
 
Märklig figur, det där. Jag gillar honom inte aaaaalls.
Usch.
 
Annat är det med Ingvar, Jocke och Roland här ovanför. Deeeem gillar jag, precis som jag gillar aaaaalla andra funktionärer i Svedala Motorklubb!
 
Yey!
 
 
 
Häääär skötte kameran sig bättre; man ser helt enkelt veeeem det är som är med på närbilden.
 
Skööööööööööööööööööönt!
 
Som ni ser satt alla bekvämt tillrätta i väntans tider, eftersom alla verkligen läääängtade efter den underbara mat som alltid serveras på Börringe Bygdegård. Där vankas det minsann aaaaaldrig några räliga rätter. Allting har en maaaagisk förmåga att smaka fantastiskt gott där. Jag är faktiskt reeeedan sugen på nästa års funktionärsmat! Undrar vad det står på menyn dååå...
 
Spääääännande!
 
Det jag vet är att den är vääääl värd att väntas på och längtas efter. Jag tycker veeeeeeerkligen synd om alla er som råkade ha förhinder den dagen; ni gick miste om något fantaaaaastiskt smakrikt!
 
Parentes: (Bengt tog nog ingen sallad. Aaaaaaaaalls.)
 
 
 
Kan ni på bilden ovanför se veeeem det var som önskade oss välkomna till funktionärsfesten?
Inte det?
 
Ingen aning ens?
Då ska jaaag berätta.
 
 
 
 
 
 
 
 
Tadaaaa: det var Bengt Putte Persson som välkomnade oss till det snyggdukade bordet! Jag kan ärligen säga att om jag inte hade visst att det är Bengt så hade jag geeeeenast trott att bilden föreställer en affärsman ifrån centrala delen av Ganglien - iförd en aaaalldeles nyinköpt, grå sammetstopp med ljusgråa blommor ovanpå.
 
Parentes som läses tyyyst inne i huvudet; med halvöppen mun och med högerhand pålagd omkring hjärttrakten: (Det är ju fantaaaastiskt vad fantasin kan spela en maaaaaassa spratt inne i huvudbaljan!)
 
 
 
Aaaaaaalla funktionärer lyssnade uppmärksamt på Bengts perfekt framförda välkomst- och tacktal.
 
 
 
I övrigt var det i stort sett heltyst i lokalerna; man kunde endast urskilja ett svaaaagt klingande på avstånd ifrån:
 

∞ såskoppar och -slevar av metall.

∞ salladsbestick tillverkade av något för mig okänt material.

∞ silverbepansrade (men tack och lov smockfyllda) fat.

 
 
Samtidigt väntade förmodligen de fleeeeeesta på att få tillåtelse att ranta iväg hals över huvud...
 
 
 
...till den hägrande, aaaaaaalltmer framdukade och därtill vääääldoftande buffén...
 
Sluuuuuurp!
 
Parentes: (Mmm... salivavsöndringen ökade märkbart både då och i nuet. Det är egentligen ett konstigt system det där med salivering i munhålan. Det räcker ju att man tänker på något gott för att den ska öka draaaaaastiskt i mängd. Det är konstigt att allting fungerar så bra som det gör. Tänk en stund på hur fantastisk kroppen är som kan tillverka bland annat insulin, örnvax, magsaft som är sur (ovanpå allt) samt ramp- och gallfeber vid behov.
 
Schisch!
 
Vääääääääldigt positivt det där!)
 
 
 
En annan positiv sak är att människor kaaaaaan fortsätta sitta kvar i lugn och ro i all eeeeeeeevighet; om de är tillräckligt motiverade till det.
 
 
 
Specieeeeellt vid väntan på något gott! Tålamodet är liksom gräääääääääääääänslöst vid de tillfällena.
 
Parentes: (Undantaget är definitivt när man väntar på att Jultomten oförhappandes ska komma och knacka på dörren; för dååå slår hjärtat litegrann snabbare än vanligt. Vid deee tillfällena matar jag in och sväljer julskinkan i ett naaaafs; saaaamtidigt som jag fejkar att jag är lugn som en ko + en lastgammal filbunke (de självpåtagna tallärkerna ska ju tyvärr stå tomma ifall man vill ha julklappar tilldelat sig). Och inte nog med det! Det finns ju goda, hemmagjorda kydabollar också som dessvärre ska ätas upp; det är ju aaaaalltid extrasynd att kasta bort juuuust dem. Prinskorvarna råkar dessutom aaaaalltid vara av den goooodaste sorten; jag fattar inte hur det kan falla sig på just deeeet viset. Och ålen då? Jo, dem vill jag ha exakt feeeem bitar av; varken mer eller mindre.
 
En annan sak man ska orka bälga i sig är den jordgubbssåsberunna julgröten (det är aaaaaalltid skönt ifall man slipper få nötter och helkanel i vrångstrupen!), och det är viktigt att det finns ett hörn kvar till en avbiten sup, plus en chaufför till bilturen hem.
 
Don´t drink and drive, ju - men det vet ju alla och envar. Det svåra är att få någon att agera som chaufför. Alla älskar ju eggnoggen.
 
Tyvärr.
 
När Jultomten väl knackar på dörren är jag så pass mätt att jag inte är närvarande längre. Aaaaalls. Jag missar honom aaaalltid. Det konstiga var att min brors barn såg treee Jultomtar samtidigt utanför fönstret under förrförra julen. En kom cyklande (!!!) i snabb (!!!) fart, samtidigt som en annan knackade på hos grannen (!!!), samtidigt som det bultade på dörren in till våååår familj!
 
Märklig sak det där.
 
Jag såg ingenting aaalls av händelserna; trots att jag som vanligt åt upp relativt snabbt. Tååååålamodsprövande! Fast jag längtar aaaalltid till julen ändå. Det konstiga var att de sa att Jultomten hade en tatuering (!!!) som liknar min.
 
Märkligt sammanträffande.
 
Ju.) Slut på den långa parentesen.
 
 
 
När man inväntar något gott spelar det ingen roll aaalls att man är vrålhungrig så att magen kurrar och går på...
 
 
 
...eller att dukningen drar ut på tiden...
 
 
 
 ...eller att välkomsttalet antingen är för långt eller för kort...
 
 
 
 ...eller att man kanske behöver invänta Någon som råkar vara försenad...
 
 
 
 ...eller att man får vänta liiiiite till...
 
 
 
...eller att man inte har någonting aaaaaaalls att göra under tiden man väntar...
 
 
 
...eller att man har ljuset raaaaakt in i ögonen.
 
Det viktigaste är trots allt att man försööööker fortsätta med sitt väntande i saaaamma lugn och ro som tidigare;
oavsett huuuuuuur sakta sekundvisaren knickar runt på urtavlan.
 
 
 
Underlättande är det dock ifall man har Nåååågon att prata med...
 
 
 
...eller om man av erfarenhet veeeet att maten är så pass god att den är vääääl värd att väntas på...
 
 
 
...eller om man har något att sitta och grunna över under tiden som haltar iväg med aaaalltför stapplande steg...
 
 
 
...eller om man har något att titta på så länge.
 
 
Tiden kaaan kännas extremt långsam ibland. Någon ovanligt genialisk sa att tiden är relativ; och jag håller galant med. Det är precis som om ju meeeer man längtar efter eller väntar på en viss sak, desto saaaaaaaktare hackar sekundvisaren sig fram på mittel-kuggverket. Den har liksom aaaaaaaaall tid i världen vid de tillfällena.
 
Tiden ultrarapid-erar gääärna när det är tid för...
 
1. ...Jultomten att straaaax knacka på ytterdörren - det hjälper inte aaaaalls att alla ränner till fönstret (vid stupet i kvarten) för att dubbelkolla att "Han" lätt kan hitta en p-plats som rymmer bååååååde de osynliga renarna, plus den illröda jättesläden, plus en halvtom grön termos med ganska varm choklad i, samt en gigaaaaaaaaaaaantisk jutesäck som innehåller exakt en tredjedel av aaaaaaalla julklappar som existerar i vår värld. Jultomten finns ju tydligen i minst trepack numera; ni minns kanske att jag skrev att den ena kom cyklande i snabb fart, samtidigt som en annan knackade på hos grannen, samtidigt som en tredje bultade på dörren in till just vår familj?
 
Fantastisk sak det där; egeeentligen. De har i alla fall endast eeett set med renar plus släde; därav den ypperligt snabba cykeln (jag troooor att barnen sa att den faktiskt är rööööd).
 
Och det förstår ju veeeeem som helst! Jultomten kan ju inte ha en roooosa cykel. Eller en lila för den delen.
Huuuur skulle det se ut?!!
 
2. ...de inbjudna gästerna att straaaax ringa på dörrklockan - det hjälper inte aaaaalls att alla samarbetar genom att lyssna efter både bilmotorer som snabbt närmar sig, gnisslande bromsar som ekar över kvarteret, medhavda bildörrar som smäller igen med ett ploppande läte eller gapskrattande personer som i slowmooootion närmar sig den trånande dörrklockan. 
 
Det är aaaaaldrig roligt när de inbjudna gästerna lyyyyyyser med sin frånvaro; desto skönare är det dock när de oinbjudna håller sig på behörigt avstånd.
 
3. ...postmannen att straaaax leverera dagens skörd av både viktigheter och mindre önskansvärda attiraljer som reklam (som består av nersågade palmer från andra sidan jordklotet; jag har hört att det växer regnande skogar där!) och avlånga, vita kuvert med löööööömska fönster på - där det tittar fram ett namn på den det obönhörligen berör. Ve och fasa! Tänker man i deeeeee banorna är man tacksam för de tillfällen då han/hon/den/det verkar ha glömt bort att passera ens brevlåda med den illgula bilen som de har monterat ratten på fel sida av.
 
Gulp...
 
4. ...långfilmen att straaax börja rulla fram över bildskärmen. 32 sekunder kan gå extreeeeemt långsamt...
 
Baaah...
 
Men ibland är det preciiiis tvärtom. Då ränner tiden iväg som en ofångbar rackare; helt omöjlig att lägga vantarna på. Det är precis som om ju meeer man gillar att göra en viss sak, desto snabbare vrålar den iväg.
 
Tiden alltså.
 
Ibland är tiden faktiskt en koooonstig mojäng. Har ni märkt att den kan dubbelverka? Som vid tandläkartider. Då går tiden på något sätt både snabbt och sakta samtidigt. För snabbt; eftersom man inte vill att den stora dagen ska närma sig aaaaalls, och för sakta; eftersom man vill att hela skiten ska vara överstökad.
 
Tiden är minsann relativ!
 
 
 
En annan sak som är relativ är den påstådda kvalitén på kameran. Den fungerar ibland, men inte alltid.
Märklig sak det där.
 
 
 
När alla tillsist hade hämtat sin dryck spred sig doften av mat alltmer.
 
 
 
 Det började helt enkelt bli tid för att skruva på sig litegrann.
 
 
 
Det är aaaaaalltid svårt att lägga band på sig och sina ben när doften av mat lockar och drar; man kan definitivt jämföra skeendet med hur det var förr i tiden när sirenerna (de såg litegrann ut som fåglar, men hade dessvärre förmågan att sjunga med en förtrollande och snygg röst) sjöng för allt vad de var värda, och lockade sjömännen att segla någon heeeeeelt annanstans än dit de egentligen var på väg.
 
Där kom de intet ont anande sjömännen seglande i tryggt förvar i sina bauta-båtar, med svabbar, ankare och allt, men glömde likförbannat bort till och med sin eeeeegen identitet!
 
Inte illa pinkat aaaalls (av sirenerna alltså). De kunde lura exakt aaaaalla till att ratta sin båt vart de än ville; och i fördärvet dessutom. För icke så fan heller att de lotsade de stackars sjömännen till en medelhavsö där det bjöds på goda drinkar med färggranna paraplyer i, och inte heller fanns det fullt med partypinglor iklädda bastkjolar och gröna bikini-överdelar där, och inte heller delades det ut några blommiga girlander att hängas runt halsen aaalls. Nej, för det eeenda som väntade besättningen och den medhavda båten var det förhatliga "GRRRundet".
 
Sirenerna ville helt enkelt att heeeela skitet skulle sjunka till bonns.
 
Men harrejéses! Sicken tuuuuuuur att vi har internet idag, så att man varnas för allt elände som finns i krokarna!
Jag vill i alla fall inte sjunka till bonns när jaaag åker i en båt.
 
 
 
 Annat var det på funktionärsfesten. Där var alla sig själv.
 
 
 
 I stort sett i alla fall.
 
 
 
När maten hade avhämtats var alla glaaada.
 
 
 
I stunder som denna känns aaaaaaallting komplett.
 
 
 
Utom gällande kameran då, förstås. Jag anar att den har miiiiiinst en skruv lös; med viss risk för att det är den skruven som vid tillverkningen förväntades hålla aaaaaaaalla de andra skruvarna på rätt plats i systemet.
 
Baaah...
 
 
 
Jag fick även i år den stora äran att dela ut priserna till årets premierade funktionärer, men för ovanligheternas skull var det Bengt Putte Persson som assisterade mitt tilltag på den ståtligt upphöjda scenen.
 
 
 
 
Jag lämnar härmed (och tyvärr) en snygg garanti för att de fleeeesta av er inte kommer att kopiera fotografierna, eftersom de mest perfekta i stort sett lyser heeeeelt med sin underbara frånvaro. Man ser helt enkelt något som hastigt fladdrar förbi kameralinsen; förhoppningsvis ser ni ungefääääär vem/ vad bilderna här nedanför föreställer:
 
 
 
Första priset (benämnt med number 1 på kuvertet) gick till Mikael Fromberg som belöning för hans superstora engagemang i allt som Svedala Motorklubb arrangerade under 2015. Han var närvarande i stort sett på allting, och hade den största andelen kryss på min närvarolista. Jag tackar dig för aaaalla de idéer du bistått med under det gångna året, den energi du bidrog med och för att du låter ditt hjärta klappa så hårt för vår motorklubb.
 
I Mikaels snyggkuvert kunde han förhoooppningsvis (såvida inte någon annan hade gått händelserna i förväg så att den inte stod att finna däri) hitta en ovikt femhundring att använda till valfritt ändamål, samt ett tackande kort direkt från hööögsta ort; d.v.s. från The Northpole. Ett kort direkt från en julande Tomte är aaaaalltid mycket värt, då det blir alltmer sällssynt att det dimper ner kort med en bild på självaste Tomten Himself.
 
Betänkansvärt.
 
Som extrapresent fick Micke även en bläckpenna inbakad i gediget trä, eftersom han behöver en rejäl att notera alla viktigheter med när han åter axlar rollen som tävlingsledare /biträdande tävlingsledare framöver.
 
Jag tackar dig än en gång för ditt enorma engagemang Micke, och önskar dig även hjärtligt välkommen som styrelsemedlem i Svedala Motorklubb samt till det nya årets stundande aktiviteter.
 
Applåder genom luften ända henn till dig!
 
 
 
Så här såg kameran på det hela.
 
Yey (läses med ett trött tonläge)...
 
 
 
Andra priset (benämnt med number 2 på kuvertet) gick till Else Nilsson som belöning för hennes aldrig sinande engagemang i allt som vår motorklubb arrangerade under 2015. Även Else var närvarande i stort sett på allt, och dessutom en pålitlig klippa att förlita sig till, då hon har en enooorm kunskap att bistå oss med. Tack för att du är en av oss!
 
Även i Elses snyggdekorerade kuvert fanns det nedstucket en läcker femhundring att använda till vad som helst (utom till en jorden-runt-resa förstås, eftersom vi behöver henne hääär).
 
Som extrapresent fick Else en cerise ask med blommigt lock; jaaaaaaaag vet att hon ska använda den när hon berikar våra racingträning-kvällar med sin närvaro! En annan sak jag också vet är att hon ska ha medhavda kakor i den! Då tänkte jag rätt när jag upptäckte asken i affären!
 
Yey (glatt utropat med två stycken V-tecken uppsträckta via händerna lyfta mot skyn)!!!
 
Jag tackar dig än en gång Else för ditt enastående engagemang i Svedala Motorklubb, och önskar dig hjärtligt välkommen till alla de aktiviteter som är inplanerade inför år 2016!
 
Applåder genom etern ända hem till dig!
 
 
 
Tredje priset (benämning: number 3 (!!!) på kuvertet) gick till Gudrun Hansson som reward för hennes enorma engagemang i Svedala Motorklubb under 2015. Gudrun hade inte endast ett finger med i spelet gällande rally-, racing- och styrelsearbetsbiten, utan hade även hand om det stora Sisu-engagemanget. Hennes idoga arbete med Sisu gjorde att det skramlade ner en ansenlig hög med krisch i klubbkassan, och i förrådet råder det dessutom ordning och reda tack vare hennes eldiga och rejäla ingrepp där.
 
Även Gudruns kuvert var berikat med en femhundralapp att fritt använda sig av vid valfritt önskemål. Yey!
 
Som extrapresent tilldelades Gudrun ett first-aid-kit nerpregat i en härligt blå ask av tvättäkta plast; den tål vatten bättre än trä faktiskt. Och varför fick hon den? Jo, för att hon arbetade inom vården under sitt yrkesverksamma liv! Ooooch för att hon ska kunna rycka ut vid behov ifall någon behöver omplåstras när vi är ute på Sturup Raceway. Ooooch ifall hon någon gång råkar se en olyckshändelse vid någon väg någonstans.
 
Fast då får hon nog fylla på asken först, så att den inte är slut när hon behöver den igen.
Men tål vatten, det gör den allt.

Gudrun; återigen tack för allt du gör för Svedala Motorklubb! Hjärtligt välkommen till alla de aktiviteter vi anordnar under 2016!
 
Applåderna rungar genom luften så de hörs änna him till dig!
 
 
 
Fjärde priset (number 4-kuvertet) gick till Bertil Sköld som belöning för hans varma engagemang i Svedala Motorklubb under 2015. Även Bertil tillhör gruppen av grundklipporna i klubben, och vi är tacksamma för hans outröttliga strävande, ständiga närvaro och hjälpsamhet.
 
Bertils kuvert innehöll ett presentkort på 300 kronor att använda sig av på Biltema (där finns det mycket att välja och vraka bland. Korven i bröd är tillika god där; tro mig - jag veeeet).
 
Som extrapresent tilldelades Bertil en rulle med silver(!!!)tejp, vilken är bra att begagna sig av ifall det är någon tävlingsbil som behöver plåstras om för att klara sig igenom de sista varven ute på banan (avgasröret kanske behöver fästas lite provisoriskt i den bakre radioantennen, ju). Den sortens tejp är alltid bra att ha medhavd i haandtasken (jag tror att ordet härstammar ifrån det danska språket); det gäller bara att man inte glömmer att köpa på sig ny tejp ifall den förra börjar närma sig innerrullen (vilken består av en pappring).

Åter igen tack Bertil för allt du bistår Svedala Motorklubb med! Hjärtligt välkommen är du till alla de aktiviteter vi kommer att anordnar under 2016!
 
Applåder till dig!
 
 
 
Femte priset (number 5-kuvertet) gick till Peter Nilsson som belöning för hans trooogna engagemang i Svedala Motorklubb under även 2015. Peter är killen som i stort sett aaaaalltid finns tillgänglig för klubben; det är endast de egna drömmarna om att själv köra runt i full fart på banan som gör att han ibland känner för att göra det istället. Och tro mig Peter, när jag betonar vikten av att du även ska ta dig tid till de drömmarna - we cover your back aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaanytime. Tack för aaaallt du gör för oss - vi stöder dig när du vill och behöver det! Bara säg till!
 
Peters hjälpsamhet är stabil som cement - det han tagit sig på sviker han aldrig - och det är en egenskap som vi värdesätter högt i det nya engagemanget som styrelsemedlem i motorklubben. Idéerna är mååååånga hos Peter; kanske tack vare att han både har funktionärens och tävlingsförarens synvinkel på hur vi samverkar på och omkring motorbanan. Perfekt!
 
Även Peters kuvert innehöll ett presentkort på 300 kronor att använda på Biltema.
 
I extrapresent fick Peter en ficklampa med magnet på, så att han aaaalltid kan fästa den på plåten bredvid sig och använda sig av den vid behov av just en nypa ljus.

Än en gång tack Peter för allt du gör för Svedala Motorklubb! Hjärtligt välkommen är du till styrelsen och till alla aktiviteter som vi anordnar under innevarande året!
 
Applåder till Peter! Och hjärtligt tack för att du även engagerar din lillasyster!
 
 
 
Sjätte priset gick till George Jönsson som belöning för hans ständiga engagemang i Svedala Motorklubb under 2015. George är också han en av alla grundpelare i klubben. Han är en av de man alltid kan räkna med, och han är samtidigt en lugn klippa oavsett huuur mycket det stormar. Om man vill visa huuur man ska flagga på rätt sätt är George en av de bästa; ibland förundras vi över att han endast har två armar - det ser ju ut som om han består av cirka fyra stycken när det kör ihop sig ute runt och på banan!
 
Märklig sak det där.

Även George fick ett presentkort på 300 kronor att använda i redan nämnd affär.
 
I extrapresent fick han en packe med fyra tuschpennor i olika färg; allt för att han ska kunna bibehålla barnasinnet för all framtid. Tack för alla skratt du framkallar George!

Tack för allt du gör för Svedala Motorklubb George! Hjärtligt välkommen till årets alla aktiviteter!
 
Applåder genom eterluften änna henn till dig!
 

 
Sjunde priset delades ut av AlliS Svensson till mig (!!!) som belöning för engagemanget i Svedala Motorklubb under 2015.
 
I och för sig; jag ringer ju runt, runt och överallt alltid.
 
Jepp, det var roligt att få ett av de presentkort som jag själv köpte upp en liten hög av. Det är bra, egentligen, för då får man exaaakt det man önskar ju. Extrapresenten bestod av en cerise förvaringsask med en massa hål i - allt för att framhäva att min galanta hjärna läcker som ett såll.
 
Taddaaaaa!
 
Det blev lite roligt i syftet att visa ungefär hur min hjärna funkar när jag är trött och inte kan koncentrera mig längre. Det är roligt att få folk att skratta när jordklotet ser ut som det råkar göra.
 
Skratt förlänger livet har jag hört, så jag hoppas att jag har förlängt era liv med minst en dag per man. Får jag fortsätta ha hälsan kvar så hoppas jag kunna förlänga dem med ännu fler. Ni är underbara - allihopa.
 
Tack för allt ni aaaalla gör för Svedala Motorklubb! Hjärtligt välkomna till årets aaaaalla aktiviteter! Jag hör av mig till er inom kort, om ni inte redan har hört ifrån mig.
 
Applåder genom eterluften änna henn till aaaaaaaalla mina goa funktionärer!
 
 
 
Åttonde priset gick till Ingemar Kristensson som belöning för hans enorma engagemang i Svedala Motorklubb under 2015. Han har hand om medlemsregistret och en massa andra attiraljer som hjälper motorklubben på rätt bana alltid.
 
Särskilt tacksam är jag för de listor han tillverkar till mig när jag behöver ha dem på ett visst vis. Tack så mycket Ingemar!
 
Även Ingemar fick ett presentkort på 300 kronor; skillnaden var att vi båda fick på JULA istället, eftersom vi köpte på oss några här och några där.
 
I extrapresent fick han en bunte med en massa olikfärgade memolappar att notera diverse attiraljer på vid behov.

Tack Ingemar för allt du gör för Svedala Motorklubb, och hjärtligt välkommen till årets alla inbokade aktiviteter!
 
Applåder till även dig!
 
 
 
Nionde priset gick till Dennis Fromberg som belöning för hans ganska nystartade men stora engagemang i Svedala Motorklubb under 2015. Det är jätteroligt att se att du återkommer när du hinner, och att det ser ut som om du trivs på området med oss andra! Tack för att du vill hjälpa oss Dennis!
 
Även Dennis fick ett presentkort på 300 kronor att handla för på JULA, och i extrapresent fick han ett anteckningshäfte att skriva upp allt han behöver komma ihåg; reglementet innehåller ju en massa saker att hålla reda och ordning på!
 
Penna kan han låna av sin pappa, Micke Fromberg; haaan fick ju i extrapresent en bläckpenna inbakad i gediget trä!

Än en gång tack för ditt engagemang i Svedala Motorklubb Dennis! Hjärtligt välkommen tillbaka och till årets kommande aktiviteter!
 
Ännu en applåd till dig!
 
 
 
 
Tionde priset gick till Jan-Åke Berlin som belöning för hans trogna och tillförlitliga engagemang i Svedala Motorklubb under 2015. Berlin är mannen som startar rally-bilarna med endast en flagga till sin hjälp; det är vääääääldigt märkligt det där. De flesta andra bilar behöver man ha en nyckel till när man ska få dem till att rulla.
 
(Jag har i och för sig sett på teve att man kan riva fram sladdarna som sitter nere under ratten för att starta upp motorerna. Jag vet inte om det krävs ett mirakel för att fixa det där, eller om det endast beror på att jag inte har kunskap om hur man hittar rätt sladdar, kopplar dem rätt till varandra och får maskineriet att därmed gnistra igång. Jag fattar iiiiinte hur detta kan fungera i verkligheten. Aaaalls.)
 
Även Jan-Åke fick ett presentkort på 300 kronor att handla för på JULA, och i extrapresent fick han en hå  buntband att använda sig av vid start ifall någon av tävlingsförarna råkar tappa en kofångare eller något annat vid den ursnabba starten. Det är bra att vara förberedd på det värsta; alla är ju rädda om siiiiina bildelar och siiiina backspeglar.
 
Är det någon som tappar större delar är det bara att kalla på Bertil över kommunikationsradion - han har ju en rulle silvertejp i siiiin ägo.
 
Än en gång tack Jan-Åke för ditt engagemang i Svedala Motorklubb! Hjärtligt välkommen till årets aktiviteter!
Applåder ännu en gång även till dig!
 
 
 
Moppepriset gick till Bengt Putte Persson, eftersom han under det gångna året stått för flertalet av mopperundorna.Tack ska du ha för det!
 
Applåder till dig Bengt!
 
 
 
 
När det gäller vandringspriset så gick det till Lennart Nilsson, alias Fönstergården, för hans enorma engagemang i Svedala Motorklubb. Han har tillsammans med O-Profil i Skurup dessutom skänkt allt material till de posteringshus som byggdes under föregående år för att främja funktionärerna som står ute både i ur, skur, blåst och stekande solsken.
 
Tack för ert bidrag och tack Lennart för att du alltid ställer upp för motorklubben! Det är guld värt.
Applåder genom etern henn till dig i Vemmenhög!
 
Att det inte finns någon bild på att Lennart mottog vandringspriset under funktionärsfesten, beror på att han vistades i Mexiko just då det utdelades. Han missade helt enkelt både maten och att få hem priset där och då.
 
Tyvärr.
 
Men han ska få det tilldelat under Sturups Sprinten istället!
 
Det var alles för deeeeeetta tillfälle. Jag kommer inom snar framtid att lägga upp ett inlägg om...
Del 2: Den Galne VeTTenskapsmannen och DoktoRR Busse Blodds kallass.
 
...vilket ger en perfekt redogörelse för de galenskaper som gästerna lekte under kvällen.
 
Qeeee? Bengt Putte Persson ooooockså?
Jodå. Absolut.
 
 
På återseende och -hörande!
 
Kramar från Alex; alias AlliS Svensson
 
 
Ps. Jaaaaaag tror att denna kamera lever sitt eget liv, att den har en egen vilja och fullkomligt skiter i vad jag tycker eller anser om den eller dess ofullkomlighet. Ds.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Funktionärsfest 2016.